Den här sidan har korrekturlästs
§ §
66
Sång 29.
Varje natt var Kauko ute,
Även i det värsta mörker;
Ej där fanns en by på holmen,
Där ej tio gårdar funnos,
Och bland gårdar ej en enda,
Där ej tio flickor funnos;
Icke fanns där någon flicka,
Icke någon moders dotter,
Vid vars sida ej han sovit,
240. På vars arm han icke vilat.
Tusen tärnor han besökte,
Sov hos flere hundra änkor;
Två bland tio funnos icke,
Icke trenne ens av hundra
Jungfrur, dem han icke famnat,
Änkor, dem han ej besovit.
Så den yre Lemminkäinen
Levde sorglöst fram i tiden
Under hela trenne somrar
250. Uti holmens stora byar,
Tjuste alla holmens tärnor
Och förnöjde även änkor;
Oförnöjd dock blev en enda,
Glömd en gammal mö allenast,
Långt i fjärran på en udde,
I den sista byn av tio.
Ren han tänkte på att resa,
Ämnade till hemmet styra,
Då den gamla mön omsider
260. Själv engång till honom sade:
Även i det värsta mörker;
Ej där fanns en by på holmen,
Där ej tio gårdar funnos,
Och bland gårdar ej en enda,
Där ej tio flickor funnos;
Icke fanns där någon flicka,
Icke någon moders dotter,
Vid vars sida ej han sovit,
240. På vars arm han icke vilat.
Tusen tärnor han besökte,
Sov hos flere hundra änkor;
Två bland tio funnos icke,
Icke trenne ens av hundra
Jungfrur, dem han icke famnat,
Änkor, dem han ej besovit.
Så den yre Lemminkäinen
Levde sorglöst fram i tiden
Under hela trenne somrar
250. Uti holmens stora byar,
Tjuste alla holmens tärnor
Och förnöjde även änkor;
Oförnöjd dock blev en enda,
Glömd en gammal mö allenast,
Långt i fjärran på en udde,
I den sista byn av tio.
Ren han tänkte på att resa,
Ämnade till hemmet styra,
Då den gamla mön omsider
260. Själv engång till honom sade:
