Den här sidan har korrekturlästs
§ §
75
Sång 29.
Död du är, min fostrarinna,
Borta nu, min dyra moder!
Ack till stoft du ren förmultnat,
Granar växa på ditt huvud,
Enar över dina hälar,
Videträd på dina fingrar!
»Fåfängt gick jag, olycksfulle,
Drog, mig själv till men, jag arme,
Att mitt svärd i striden mäta,
510. Att det vackra vapnet pröva
Borta där på Pohjas gårdar,
Pimentolas åkerrenar —
Ofärd jag min släkt beredde,
Döden åt min egen moder!»
Kauko nu omkring sig blickar
Och ett lindrigt spår han skönjer,
Som är trampat uti gräset,
Som i markens ljung är intryckt,
Och en väg han här sig söker,
520. Lyckas leta ut en gångstig;
Vägen leder in i skogen,
Framåt föres han av stigen.
Fram han går en värst och tvenne,
Vandrar än ett stycke längre
In i djupa ödemarken
Till en bukt av skogsmons krökning;
Varsnar där en bortgömd stuga,
Undandold en liten koja,
Ställd emellan tvenne klippor,
530. Under skydd av trenne granar,
Borta nu, min dyra moder!
Ack till stoft du ren förmultnat,
Granar växa på ditt huvud,
Enar över dina hälar,
Videträd på dina fingrar!
»Fåfängt gick jag, olycksfulle,
Drog, mig själv till men, jag arme,
Att mitt svärd i striden mäta,
510. Att det vackra vapnet pröva
Borta där på Pohjas gårdar,
Pimentolas åkerrenar —
Ofärd jag min släkt beredde,
Döden åt min egen moder!»
Kauko nu omkring sig blickar
Och ett lindrigt spår han skönjer,
Som är trampat uti gräset,
Som i markens ljung är intryckt,
Och en väg han här sig söker,
520. Lyckas leta ut en gångstig;
Vägen leder in i skogen,
Framåt föres han av stigen.
Fram han går en värst och tvenne,
Vandrar än ett stycke längre
In i djupa ödemarken
Till en bukt av skogsmons krökning;
Varsnar där en bortgömd stuga,
Undandold en liten koja,
Ställd emellan tvenne klippor,
530. Under skydd av trenne granar,
