Den här sidan har korrekturlästs
§ §
74
Sång 29.
Klängt på alla dessa stenar,
Trampat dessa åkerrenar!
Vem har undanskaffat stugan,
Skövlat här de sköna husen?
Bränd är stugan ner till jorden,
Och dess aska vinden kringstrött!»
Ut han brast i bittra tårar,
Grät en dag och grät en annan;
Men ej grät han över stugan,
480. Sörjde ej den brända boden,
Sörjde den, som bott därinne,
Bodens kära ägarinna.
Men en fågel ser han nalkas,
Ser en örn i luften sväva,
Spörjer då av denna fågel:
»Örn, o du min egen fågel,
Kanske kunde du mig säga,
Var min gamla moder finnes,
Var min väna vårdarinna,
490. Hon, den hulda, som mig fostrat?
Örnen ej besked kan giva,
Intet vet den dumma fågeln;
Att hon dött, han dock förmodar,
Menar att hon livet mistat,
Tror att hon för svärd har fallit,
Att hon är med yxa slagen.
Sade muntre Lemminkäinen,
Talte sköne Kaukomieli:
»Du min väna vårdarinna,
500. Hulda moder, som mig burit!
Trampat dessa åkerrenar!
Vem har undanskaffat stugan,
Skövlat här de sköna husen?
Bränd är stugan ner till jorden,
Och dess aska vinden kringstrött!»
Ut han brast i bittra tårar,
Grät en dag och grät en annan;
Men ej grät han över stugan,
480. Sörjde ej den brända boden,
Sörjde den, som bott därinne,
Bodens kära ägarinna.
Men en fågel ser han nalkas,
Ser en örn i luften sväva,
Spörjer då av denna fågel:
»Örn, o du min egen fågel,
Kanske kunde du mig säga,
Var min gamla moder finnes,
Var min väna vårdarinna,
490. Hon, den hulda, som mig fostrat?
Örnen ej besked kan giva,
Intet vet den dumma fågeln;
Att hon dött, han dock förmodar,
Menar att hon livet mistat,
Tror att hon för svärd har fallit,
Att hon är med yxa slagen.
Sade muntre Lemminkäinen,
Talte sköne Kaukomieli:
»Du min väna vårdarinna,
500. Hulda moder, som mig burit!
