— Anmälde bad- och surgäster vid
Nybro. (Forts. fr. n:o 97.) Hustrun Mathilda
Carlsson, Mortorp. Handl. A. Uhrström, Nybro.
Landtbr. Adolf Jonsson, Bondetorp. Amanda
Andersson, Runtorp. Emma Carlsson, Mortorp.
Handl. C. A. Johansson, Sjöqwarn. D:o C. J.
Petersson, Nybro. Fru Hanna Nyström, Pukeberg.
Lektor L. Hallmer, Kalmar. Lektorskan Th.
Hallmer, d:o. Gossen A. Koskull, d:o. Hr C. G.
Petersson, Pukeberg. Fil. stud. Hj. Forssell, Lund.
Gunilla Carlsson, Göljemåla. Fru Lange,
Stockholm. D:o Anna Borell, Nybro. Johanna
Pettersson, Allgutsboda. Emelie Gustafsson, d:o. Hr
J. Olsson, Norrköping. Fru Marie Olsson, d:o.
— Funnen död. I en wattenfyld
mergelgraf å Wärnanäs egor anträffades sistlidne lördag
liket af en okänd mansperson. Mergelgrafwen låg
i närheten af stora landswägen. Hwem den döde
i lifstiden warit känner man ej; på orten synes
han hafwa warit fullkomlig främling. Af kläderne
will det dock framgå att han tillhört gemenskapen
wid k. flottan. Liket war nemligen iklädt wanliga
båtsmanskläder; å byxlinningen finnes märket Ö.
G. S. N 1977 och å wenstra skjortärmen ett gult
trubbwinkligt gradtecken. Liket war mycket
uppswäldt af watten och wärme; mannen synes hafwa
warit omkr. 6 fot lång, af temligen grof
kroppsbyggnad, ansigtet skägglöst och hufwudet betäckt med
mörkt koprtklippt hår.
— Ur länskungörelsen. Tjenstledighet och
förordnande. Göta hofrätt har bewiljat
häradshöfdingen i Sefwedes och Tunaläns härads
domsaga, grefwe C. Carlsson Sparre, tjenstledighet f. o.
m. d. 22 i denna månad till den 1 nästk. sept.,
samt förordnat borgmästaren O. G. Wahlberg att
under tiden i domsagan förwalta
häradshöfdingenembetet, äfwen hwad angår handläggning af
skiftesärenden.
— K. m:ts befhde har bewiljat kronolänsmannen G. M. Bökelundh, för enskilda engelägenheters wårdande, tjenstledighet f. o. m. den 4 t. o. m. den 15 juli och förordnat studeranden Axel Bökelundh att under nämnda tid bestrida kronolänsmanstjensten i Södra Tjusts härads norra distrikt.
— Provinsialläkaren i Ölands norra distrikt,
Otto Sillén, hwilkens adress är Borgholm, har i
onsdags inträdt i tjenstgöring.
— Hästauktionen å Ottenby stuteri är bestämd
till den 15 nästkommande augusti.
— Ombyggnad af broar. För ombyggnad af
Knalltorps bro och Ljusebergs bro samt för
reparation af Fäbron, hwilka broar äro belägna å
häradswägen emellan Brånahults och Näggekulla
gästgifwaregårdar, kommer nämnda wäg att wid
broställena warda från trafik afstängd den 17, 18 och
19 instundande juli, och hänwisas resande att
under den 17 taga wägen om Bidalite och
Blomkulla samt den 18 och 19 om Kyrkoslät och
Ljuseberg, hwarigenom wäglängden ökas, i förra fallet
med 04 och i senare med 0,3 mil.
— Studium af folklifwet. Från Umeå skrifwes till Kalmar: Den expedition, som i början af sommaren afgick från Upsala norrut för uppsamling af wåra folkminnen i sång, musik och dans m. m., har hittills haft att glädja sig åt idel framgångar. Redan under sjelfwa uppfärden till Luleå gjordes rikliga skördar på alla områden. I ressällskap med de unge samlarne befunno sig nemligen, bland andra, trenne norrländska riksdagsmän, och resultatet af sammanträffandet blef omkring ett tjog nummer dansmelodier, wisor, berättelser m. m., ja, till och med 3 förut obekanta dansar antecknades och inlärdes på ett i land i största hast anordnadt dansgille. Endast kusterna hafwa hittills kunnat besökas, men det redan wunna resultatet öfwerträffade de djerfwaste förhoppningar, förutom att det pekar på en otrolig rikedom på isynnerhet dansmelodier. Kommande samlare skola, hwarhelst de än slå sig ned, finna det rikaste fält för sin werksamhet.
Öfwerallt der expeditionen dragit fram, har den emottagits på det hjertligaste och gästfriaste sätt; ingenting har sparats för att bereda trefnad och nöje för deltagarne, allmänt och enskildt, eller för att lemna dem tillfälle att rikta sina samlingar; såsom ett enda bewis härpå må nämnas, att konsul W. Glas i Umeå låtit hemta och ställt till expeditionens förfogande en flere mil från staden boende gammal spelman, från hwilken rikliga skördar tagits.
Föreställningarna hafwa emottagits med det lifligaste bifall. Att intresset för dem warit i stigande och icke i fallande, framgår deraf, att den andra föreställningen (öfwerallt hafwa hittills twenne representationer gifwits) i allmänhet warit talrikast besökt. I synnerhet tyckes dansen slå an; dock måste erkännas, att äfwen berättelser och wisor på bygdemål, såwäl som musiknumren, wunnit warmt erkännande.
Äfwen inom ett annat område hafwa samlingar åstadkommits, ehuru hittills af mindre betydenhet. Det är nemligen för Nordiska museet i Stockholm, som åtskilligt smått och godt inhöstats. Att resultatet blifwit jemförelsewis ringa, beror icke af bristande ifwer hos samlarena, utan hufwudsakligast af det i Norrland pågående arbetet för åstadkommande af egna etnografiska muséer (Luleå, Skellefteå) samt deraf, att endast städerna besökts.
Expeditionens ändamål kan sålunda sägas wara wunnet och mer än wunnet; emellertid torde det intresse, som på de besökta platserna wäckts för uppsamlandet af wåra fosterländska minnen, wara lika mycket wärdt, som de gjorda samlingarna.
De platser, som hittills besökts, äro: Luleå, Piteå, Skellefteå och Umeå. Efter en tripp uppför Ångermanelfwen till platserna Sollefteå, Sånga hed och Nyland, besökas städerna Hernösand, Sundswall och Östersund, hwarefter färden tages via Trondhjem—Kristiania till Sweriges westkust.
— En minnesfest har firats den 22 d:s på
Ransäter i Wermland till åminnelse af Erik Gustaf
Geijers födelse derstädes för 100 år sedan. Wid
festen, som skildras såsom serdeles lyckad, ehuru
utan yttre ståt, hölls åminnelsetalet af kanslirådet
A. F. Dahlgren från Stockholm.
— Presterskapets seniorer. Bland rikets
presterskap äro, enligt den nyligen utkomna tionde
upplagan af Westerlings ecklesiastik-matrikel, fem
kyrkoherdar nittio år och derutöfwer, och dessa
förekomma i Linköpings, Skara, Lunds och Kalmar
stift. Tjugutre prester äro födda under förra seklet,
alltså fylda 83 år. Äldsta bland rikets presterskap
är den berömde wetenskapsmannen, kyrkoherden i
Nöbbelöfs och Skifarps församlingar af Lunds
stift, professoren, filos. jubeldoktorn Swen Nilsson,
f. den 8 mars 1787, samt närmast honom i
lefnadsålder prosten och kyrkoherden i Fredsberg af
Skara stift, filos. jubeldoktorn Joh. Chr. Brandelius,
f. den 13 september 1789. Inom de olika stiften
äro följande prestmän seniorer, nemligen inom
Upsala stift kyrkoherden i Hacksta och Löt Lars D.
Brolin, f. 1796, inom Linköpings stift prosten och
kyrkoherden i Åtwid prosten Brandelius (se ofwan);
inom Strengnäs stift kyrkoherden i Husby Oppunda
Bogislaus Conr. Häggman, f. 1801; inom
Westerås stift komministern i Kolbäck Ad. Roth, f.
1799; inom Wexiö stift kyrkoherden i Dädesjö,
filos. jubeldoktorn E. Georg Tillström, f. 1799;
inom Lunds stift professor Swen Nilsson ( se
ofwan); inom Göteborgs stift prosten och kyrkoherden
i Okome Joh. Carlsson, f. 1798; inom Kalmar
stift kyrkoherden i Mortorp Per Hultkranz, f. 1792;
inom Karlstads stift prosten och kyrkoherden i Tössö
Jak. Math. Freudenthal, f. 1799; inom Hernösands
stift f. d. kontraktprosten, kyrkoherden i Piteå,
teologie doktorn Pehr Stjernberg, f. 1798; samt
inom Wisby stift prosten och kyrkoherden i Hejde,
teologie doktorn Johan Gahne, f. 1796.
— Dödsfall. Bäraren af ett widt omkring
kändt namn, nemligen boktryckaren Herman Hall,
afled i Jönköping i måndags af hjertlidande, kl. ½ 1
middagen, omkring 45 år gammal, efterlemnande
en i sorg sänkt tillgifwen maka och 8 minderåriga
barn. Den aflidne, som i lifstiden war begåfwad
med stor arbetskraft och energi, war grundläggare
af flere tryckerier och tidningar, bland andra
Jönköpings-Posten och Swenska Posten, båda
religiöst-politiska blad, af hwilka i synnerhet den
sistnämnda f. n. utgår i en för swenska förhållanden
ganska stor upplaga. Dessutom har han på sitt
förlag utgifwit en stor mängd småskrifter, alla i
religiös anda. Såsom fattig yngling började han sin
bana hos den bekante "gubben (J. P.) Lundström",
och för något öfwer 20 år tillbaka uppsatte han
ett litet tryckeri för egen räkning jemte bokhandel,
och framtiden hägrade nu för honom i en ljusare
dager. Då han emellertid så småningom uppdrifwit
affären i allt större skala och tillgångarne ej kunde
hålla jemna steg med densammas utwidgning,
nödgades han att öfwerlemna sitt boktryckeri med
tidningar och bokhandel till ett bolag, i hwilket han
sjelf ingick som delegare och blef bolagets disponent.
Efter en kort tid lemnade han dock denna
befattning och började åter för egen räkning
boktryckerirörelse, men han lyckades sedermera ej upparbeta
densamma, utan har under de senare åren sträfwat
under ganska brydsamma förhållanden. Som
menniska och familjefader kan om honom icke sägas
annat än godt. Hwile hans rastlösa anda i frid!
— Nytt slags pansarfartyg. Täflan mellan
kanonen och pansaret å ena samt mellan
pansarskeppet och torpedo'n å andra sidan artar sig mer
och mer intressant. Knappt har den engelske
skeppsbyggaren Normand förklarat pansarfartygen
fullkomligt maktlösa gent emot torpedobåtarne, förrän
den berömde ingeniören Edvard Needs i London
anmäler till patentering ett egendomligt pansarskepp,
som skall kunna motstå de fruktanswärda
sprängwerktygen. Detta fartyg består af twenne skarpt
åtskilda delar. Den öfre af dessa, som till större
delen höjer sig öfwer wattentytan, är pansarklädd
i likhet med de hittillswarande pansarfartygen och
innehåller ej blott kanonerna utan äfwen maskinerna
och ammunitonsförråden. Den hwilar på ett
alldeles opansradt, endast såsom ballast tjenande
skrof, hwilket ligger helt och hållet under
wattenlinien och ensamt är utsatt för torpedo-angreppen.
Detta underwattensskrof är afdeldadt i en mängd
wattentäta celler, hwilka emellertid äro så stora att
explosionen af en torpedo endast träffar en cell och
måste lemna de öfriga oberörda. Genom en sådan
explosion förlorar fartyget följaktligen blott en del
af sin förmåga att flyta, och detta har så mycket
mindre att betyda, som den öfre delen är
wattentätt afstängd, och, till och med om samtliga cellerna
gå sönder, icke kan sjunka utan på sin höjd sticker
djupare i wattnet. Det nya pansarfartyget
framställer sig följaktligen hufwudsakligen såsom skyddadt
mot torpedoangrepp genom ett widt omhölje af
wattentäta celler. Facktidningarne i London uttala
mestadels mycket gynsamma omdömen om Needs'
idé.
— En syra, som kommer surt efter.
I söndags åttadagar sedan skulle en luftballong
uppsändas wid Ramlösa, och hade för densammas
fyllande med gas en serskild gastillwerkningsapparat
anordnats. Emellertid missslyckades hela den
tillämnade luftseglingen på grund af felaktiga
arrangementer wid gasberedningen, och war man derefter
nog obetänksam att slå den för gasens utweckling
anwända syran i bäcken wid Ramlösa. Men den
historien torde komma surt efter, säger Öres.-P:n,
och tillfogar:
Icke nog med att fisken dog som flugor hela wägen utefter ändå ned i Råå hamn och upp-plockades tunntals, wattnet blef på samma gång förgiftadt, så att helsowårdsnämnden i Råå, efter hwad det uppgifwes, tills widare förbjudit dess begagnande af så wäl folk som kreatur, och strandegarne mellan Ramlösa och Råå kunna ej som förr wattna sina kreatur i bäcken, utan måste med särskildt beswär anskaffa watten från annat håll. Att de ej låta sig nöja med dylikt är temligen naturligt; också lära åtskilliga ämna att på laglig wäg söka revanche, liksom det är troligt, att äfwen allmän åklagare är skyldig att uppträda i saken.
— En hemsk tilldragelse. Till
"Bohuslänningen" skrifwes: Enligt hwad rapport från
kronolänsmannen i orten till k. m:ts befallningshafwande
i länet förut meddelat, hittades pigan Maria
Andersson, i tjenst hos garfwaren G. A. Bergman i
Lödestorp, nyligen död i nämnda persons ladugård.
Man antog till en början, att hon sjelf förkortat
sitt lif. Så är emellertid, efter hwad företagen
obduktion gifwer wid handen, ej förhållandet; hon
hade nemligen ett större hugg och spår efter ett
slag å hufwudet, af hwilka begge kunnat wara
dödande. Efter hwad sedermera kunnat utrönas, har
mördaren på ett eller annat sätt lockat den mördade
med sig till ladugården, der han först gifwit henne
slaget, så att hon dödades. Hennes hufwudduk
hittades med ett hål, uppkommet genom ett swårt
slag, efter hwilket den troligen affallit, ty något
märke efter hugg fans ej på den samma. För att
sedan wara alldeles säker på sin sak har mördaren
slutligen kastat sitt offer i ett med watten fyldt
kar eller kanske ock för att gifwa sken af att hon
sjelf förkortat sitt lif. En sak, som gör dråpet så
mycket mera fasawäckande, är, att den mördade war
hafwande med ett 6 till 7 månader gammalt foster.
— En ko i björnsax. Skogwaktaren Lars
Petter Lundqwist i Tjernäs hade nyligen utlagt
en björnsax med lockbete på ett ställe, der han
antog att björnen skulle stryka fram. I måndags
åtta dagar sedan, då man i trakten förde sina kor
från betet, saknades wid hemkomsten en, som
tillhörde Olof Persson i Tjernäs. Man letade
natten till tisdagen, hela tisdagen och följande natt,
men ingenstädes stod kon att finna. Ändtligen på
onsdagsqwällen funno ett par personer henne
sittande fast med ett fram- och ett bakben i —
björnsaxen. Der hade det arma djuret sutit sålunda i
twå dygn utan föda och watten samt naturligtwis
äfwen mycket plågad af saxen. Det wärsta war
dock, att, då de personer som funno kon, ej
förstodo sig på att öppna björnsaxen, så togo de sig
för att hugga af benen på djuret för att befria
det ur fångenskapen. Det låter nästan otroligt,
säger "Norrlandspostens" brefskrifware, men är
dock, dess wärre, fullkomligt sanningsenligt.
Antagligen hade kon, af nyfikenhet lockad att närmare
taga reda på den utlagda åteln, kommit att trampa
i saxen, samt sålunda helt ofriwilligt och ännu
mera oskyldigt blifwit ett offer för jagten efter
björnen.
— Något om "förkylning". En person
wid god helsa kan, säger den engelska
läkewetenskapliga tidningen Lancet, under wanliga
förhållanden lätt motstå förkylningar. Men då helsan
är något wacklande och man tager sig friheter med
sin mage eller sitt nevsystem, ådrager man sig lätt
förkylning, hwilken, allt efter en persons swaga
sida, antager formen af snufwa, lunginflammation
eller, kanhända, gulsot. Af alla orsaker till
"förkylning" är kanske utmattning den kraftigast werkande.
En utmattad man, som på qwällen kommer hem
efter en lång dags arbete, en i tillwäxt stadd
yngling, som i aftonsällskap twå eller tre gånger i
weckan försummar twå timmars sömn, eller en
ung flicka, som med ifwer hängifwer sig åt
sällskapslifwets nöjen, och små barn, som få för
mycket att äta, men icke tillräcklig tid att sofwa, äro
alldagliga exempel på offren för förkylningar.
Yppighet leder äfwen lätt till förkylningar: mycket
warma rum, mjuka stolar och fjäderbolstrar förorsaka
en ömtålighet, som leder till katarr. Det är i
sjelfwa werket icke "förkylningen" som är så farlig,
utan kroppens förutgående tillstånd, hwilket gifwer
anfallet tillfälle att göra skada. Några af de
wärsta "förkylningar" angripa personer, som icke
lemna sitt hus eller ens sin säng, och dem minst
mottaglige för förkylningar äro ofta sådane, sm
äro mest utsatte för wexlingar i wärmegraden, men
som genom god sömn, kalla bad och ordentliga
lefnadswanor hålla nervsystemet och blodomloppet i
godt skick. Många ådraga sig sannolikt sina
förkylningar nattetid eller wid slutet af dagen, då
trötta personers blodomlopp förlorar jemnwigten
genom för mycket uppwärmda sällskapsrum eller
genom för kalla sofrum och sängkläder. Detta är
särskildt fallet med äldre personer. I sådana fall
åstadkommes det onda icke alltid på ett ögonblick
eller på en enda natt. Ofta smyger det sig
försåtligt på dem under flera dagar eller till och med
weckor. Man ser häraf att "förkylning" alls icke
är helt simpelt en följd af en lägre wärmegrad,
utan till en stor del beror på en persons
helsotillstånd och lefnadswanor, isynnerhet angripande
kroppens nerv- och muskelkrafter. (Sk. Aft. bl.)
— Märkwärdig klockstapel. Icke särdeles
långt från Gullabo kyrka i Kalmar län — skrifwer
en meddelare till Smål. Alleh. — finnes en ek,
hwilken under sista åren af förra och första åren
af detta sekel anwändts till klockstapel. Trädet,
som håller nära 25 fot i omkrets, delar sig
omkring 18 fot högt upp i twenne stammar, hwardera
med 9 fots omkrets. Den ena af dessa stammar
sträfwar lodrätt mot höjden, den andra deremot
har en ganska skarp lutning. Båda äro wissnade
och barken afskalad samt topparne nedruttnade.
Öfre hälften af stammen saknar äfwen bark, men
den nedre delen har ännu friska grenar. Då
Gullabo fordom war kapell till Torsås hängde
kapellets klocka i winkeln. En stensättning utwisar ännu
hwar kapellet stått.
— En efter döden uppburen hund. Från
ett större gods, beläget ett par mil söder om Wexiö,
afflyttade för kort tid sedan inspektoren — skrifwes
till Smål. Alleh. — Som gårdens drängar hade
ett horn i sidan till honom, beslöto de att spela
honom ett spratt. För den skull uppletade de en
nyss skjuten hundkropp, hwilken de hade för afsigt
att kasta in bland inspektorens flyttsaker.
Emellertid kom socknens förnämste, mycket belefwade
skräddare jemte sin äkta hälft på afskedsvisit till
inspektoren. Då, efter wäl förrättadt ärende, den bålde
riddaren af nålen skulle anträda hemfärden, fick
han å gården formera bekantskap med den der
liggande hundkroppen. "Mor, det är en kalfkropp,
som något sta'gubbe tappat", utropade skräddaren
förtjust och slängde det wärderika fyndet på axeln.
Men som han på många år under sina
wandringar endast burit nålen och alnen — de tyngre
sakerna fick alltid lärpojken bära — tröttnade han
inom kort, hwarför mor måste hjelpa honom. Då
det lyckliga äkta paret hemkommit, wisades fyndet
för en granne. Skrattande upplyste denne, att den
förmenta kalfkroppen wore en hund. Nu brast
skräddaren i tårar och gumman upplyste gråtande,
att hon äfwen burit hunden. Plötsligt fick
skräddaren en ljus idé. Han nedlade hunden wid
wägkanten, och inom kort hade han den
tillfredsställelesen att se en annan wandrare upptaga hunden och
knoga i wäg med densamma.
— En märkwärdig likbegängelse egde rum
den 14 dennes i kryptan af S:t Knudskyrkan i
Odense, der konung Christian II:s af Danmark ben
hwila. Nämnde dag bisattes med stor högtidlighet
stoftet af den olycklige konung Christians år 1526
i landsflykt i Gent aflidna och den 5 februari samma
år med kunglig prakt i S:t Petrikyrkan derstädes
åt den sista hwilan öfwerlemande gemål,
Isabella Elisabeth, en syster till kejsar Carl V, och af hennes
son prins Hans. Den mausolé, som efter hennes
död byggdes i nämnda kyrka för att mottaga hennes
kista, blef först flere år senare färdig och skall hafwa
warit en bland kyrkans förnämsta prydnader. Den
skonades af 16:de århundradets bilstormare; men
då fransmännen 1810 eröfrade Gent och gjorde
den nyss återuppbyggda kyrkan till ett
fouragemagasin, blef den sköna mausolén prisgifwen åt
soldaterna, som togo med sig allt hwar der fans af
silfwer och koppar. Till och med de döda benen
flyttades ur sitt läge. Sedermera antog sig en wid
kyrkan anstäld prest drottningens stoft och lät lägga
det i en ny kista. Wid sitt besök i Gent 1842 sökte
den bekante danske kyrkohistorikern, d:r Nalkar, länge
förgäfwes efter drottningens graf, tills denna
slutligen påträffades i en undangömd wrå. Nu kom,
redan under Christian VIII:s regering, ett förslag
å bane att föra drottningens stoft till Danmark,
men först nu har detta förslag kommit till utförande
genom en privatmans bemödanden. De båda liken
öfwerlemnades i Gent med kyrkliga ceremonier och
i närwaro af danske konsuln i Antwerpen; derefter
fördes de i en förseglad dubbel kista öfwer
Antwerpen med ångfartyg först till Köpenhamn och
derifrån till Odense. Wid den först nu, efter 357
år, hållna likbegängselsen, tecknade stiftsprosten
Damgard drottningens lefnad såsom en bild af det
menskliga lifwets föränderlighet.
— Dålig affär. I tidningen Nordhalland
läses: Historien om Mäshult, det af Hallands läns
landsting bekostade räddningshemmet för
wanartade barn, är en sorglig historia från början till
slut — och slut måtte det wäl nu blifwa. Slut
hade enligt åtskillige landstingsmäns mening bort
blifwa redan i fjol, men af undseende för tingets
ordförande, som drifwit beslutet om
räddningshemmets inrättande igenom ock, som icke wille se sin
skapelse med ens slopad; förunnade landstinget åt
inrättningen ännu ett profår. Detta prof har
utfallit så, att först ha lärjungarne, sin art
likmätigt, rymt derifrån, och nu har föreståndaren
Oscar Krutmejer också rymt och lemnat kassan tom
och stora skulder derjemte.
Hela det wälmenta, men onyttiga försöket, kostar länet 40,000 kr., af hwilka wid hemmanets försäljning wäl 5,000 kr. kunna återfås. Mäshult är nemligen försedt med ofantliga åbyggnader, men har endast 9—10 tunnland odlad jord och denna af mycket dålig beskaffenhet.
— En märklig upptäckt sysselsätter f. n.
den wetenskapliga werlden i Amerika. Man har
nemligen i närheten af stora saltsjön i staden
Nevada funnit menniskospår på bottnen af ett
sandstensskifferbrott. Man har påträffat ungefär 100
dylika spår, som härröra från sex olika individer.
De korsa andra spår som likna spåren af en
elefant, hwilken gått öfwer mjuk mark.
Geologerna hafwa nu enats om att dessa spår härstamma från pliocenperioden eller tertiärformationen. Det lager, hwari fotspåren funnos, är äldre än molasslagret i Sommedalen i Frankrike, der den lärde Boucher de Perthes fann de äldsta flintstenswapnen och den mycket omtalade underkäken. De menniskor, som lemnat dessa spår efter sig, måste hafwa haft mycket stora, ända till 15 a 17 decimaltum långa fötter, under det i wåra dagar en 10 decimaltum lång fot betraktas som allt annat än wacker.
— Hästexport. En ny amerikansk
exportartikel till Europa har sedan någon tid hästen
blifwit. Londoner jernbansällskapet begagnar med
förkärlek amerikanska hästar, och till franska
kavalleriet inköptes nyligen 5,000 amerikanska hästar till
ett pris på stället af 80—115 dollars. De
Förenade staterna ega ej allenast goda utan äfwen
många hästar och stå i sistnämnda hänseende
närmast Ryssland bland alla civiliserade länder. På
1,000 innewånare finnas nermligen i Ryssland 275
hästar, Norra Amerika 220, Danmark 177,
Rumenien 110, Swerige 105, Österrike-Ungern 99,
Storbritannien 85, Tyskland 82 och Frankrike 80.
— En förgiftningshistoria. Här om
dagen hittade en familj i Frankfurt am Main å ett
pianino ett litet bref från dottern i huset, hwilken
i nämnda skrifwelse helt lakoniskt meddelade, att
hon förgiftat sig. Men skyndade genast till
flickans rum och sände på samma gång bud efter en
läkare. Som dörren till rummet war stängd
öppnade man den med wåld och in genom densamma
trängde fader, moder, syskon och läkare. Flickan
war wid deras inträde i rummet wisst icke död,
utan befann sig twärt om, då man bortser från
ett snart öfwergående illamående, öfwer hufwud
taget rätt bra. På tillfrågan, hwarmed hon
förgiftat sig, wisade hon stum på twenne askar,
innehållande strykstickor, hwilkas tändsats hon
afskrapat, upplöst i ättika och sedan druckit. Derpå hade
hon lagt sig att inwänta döden, hwilken emellertid
icke lät höra af sig, ty flickan hade anwändt
swenska strykstickor och dessa äro som bekant icke giftiga.
— Ett harem i Paris. Äfwen parisarne
ha nu ett harem inom sina murar. Dess egare är
en mycket rik egyptisk bej, som efter det sista kriet
lemnat sitt land. Han har i Paris köpt ett wackert
hus i den del af staden som gränsar till
Boulogne-skogen.
För en månad sedan ankom hans harem nattetid med ett tåg från Lyon, inpackades i ett imponerande antal droskor och befordrades till sitt nya hem. Grannarne, som wäcktes ur sin goda sömn genom det owanliga skådespelet af wagnar och kuskarnes och tjenarnes högljudda röster, sågo nu 28 oformligt tjocka beslöjade warelser transporteras ur droskorna in i den rike egyptierns hus. Dag och natt hörde de derefter qwinnoröster skrika, sjunga, larma och träta, så att de woro nästan färdiga att förlora hörseln. Ofta woro skriken så högljudda att de hördes flera hundra steg derifrån. Sedan grannarne blifwit störda på detta sätt under en weckas tid, klagade de för polisen. En poliskommissarie gjorde ett besök hos bejen och öfwertygade sig derunder om sanningen till klagomålen. På hans föreställningar swarade bejen:
— Ja, hwad will ni att jag skall göra? Jag är sjelf wärst ute, mina hustrur upphöra ej att gräla med hwarandra och slåss. Sedan de lemnat Egypten äro de alldeles oregerliga.
Kommissarien sökte göra det begripligt för honom att ett harem i Frankrike strider mot den offentliga sedligheten. Men härtill swarade egyptiern att alla dessa fruntimmer woro hans lagliga egendom och att han hade beslutit att häfda sina rättigheter i detta hänseende.
Efter kommissariens besök blef det något tystare, emedan det tycktes som bejen skulle hafwa hotat sina wackra äkta hälfter med de otrogne hundarnes sultan, men natten till den 17 dennes utbröt owäsendet med förnyad styrka. En poliskommissarie, följd af några konstaplar, skyndade till och trängde in i huset. Denna gång helsades han af bejen som en räddare. Dennes hustrur hade dugtigt genompryglat honom, rifwit af honom skägget och sönderslitit hans kläder. Han befann sig med ett ord i det ömtåligaste tillstånd. Hustrurna hade sammanswurit sig emot honom, emedan han efter polisens första besök förmanat dem att uppföra sig litet stillsammare och sålunda obehörigt inblandat sig i deras affärer.
De första 24 timmarna efter detta besök synes den stackars haremsegaren hafwa haft någon lindring, men derefter började uppträdena ånyo och hotade att blifwa allt wildare. Det ser ut som om bejen umgås med tanken på att utbedja sig en poliswakt i sitt hus. En af tjenarne tror att fruntimren blifwit så upproriska, emedan de fått weta att de äro i Europa, der alla qwinnor kunna fritt gå ut. Äfwen de wilja se något af de otrognes land.
Hwad nytt från Stockholm?
(Bref till tidningen "Kalmar.")
Ny teaterdirektör.
Knappt har ministerkrisen lyckligen ändats förrän en annan "ministerkris" — inom teaterwerlden står för dörren, egnad att påkalla, äfwen den, en berättigad uppmärksamhet. Det synes nemligen blifwa allwar med öfwerintendenten Westins afgång från chefsbefattningen wid k. teatrarne. Wisserligen har, då detta skrifwes, ingen ansökan härom ännu ingått till finansdepartementet, men man har anledning förmoda att en sådan werkligen är att förwänta. Ett säkert tecken derpå är att wederbörande redan hört sig för om hr Westins efterträdare. Det spörjes nemligen att en af wåra ypperste konstnärer, hr Knut Almlöf, blifwit tillfrågad om han wille mottaga ett dylikt anbud, men han lär ha nekat på grund af helsoskäl. Få se — kanske det blir lika swårt att få en ny teaterchef, som en ny kabinettschef.
I alla händelser skall på högre ort — berättas det — ingalunda önska någon förändring i k. teatrarnes styrelse, utan fasthellre ett interregnum på grundwalen af det gamla.
Första Skandinaviska roddtäflingen,
som skall ega rum i Kristiania, hör till weckans märkligaste tilldragelser. Den är nu serskildt här i Stockholm föremål för lifliga utläggningar. Äfwen i landsorten torde intresset för denna fredliga fostbrödrakamp med rätta wara så allmänt — detta icke ensamt på grund af företagets nyhet —, att jag ansett mig förpligtigad anskaffa direkta brefunderrättelser om täflingen för landsorten.
Så skrefs i går till "Hwad nytt från Stockholm?":
Ett stort antal medlemmar af Stockholms Roddförening hade 18 juni på aftonen infunnit sig wid Centralstationen för att taga afsked af det för kapprodden i Kristiania utsedda båtlaget, som åtföljdes dit af dess tränare hr F. G. Parlour från London samt Eder korrespondent.
Lokomotivet hwisslar, wälgångsönskningar höras från alla håll, de qwarwarande höja ett fyrfaldigt lefwe för hr Parlour, och så bär det af för att i broderlandet söka göra wårt bästa wid den första skandinaviska roddtäflingen. Oaktadt den sena timmen hade löjtnant Balck kommit oss till mötes i Hallsberg. Tywärr stannade tåget endast några få minuter derstädes.
I Laxå upphunno wi ett par af kamraterna, som på f.m. afrest med racingbåten. Denna war omsorgsfullt placerad på twå jernwägswagnar, hwila utan ersättning stälts till wårt förfogande af jernwägsstyrelsen, såwäl till som från Kristiania. Från Laxå fick båten medfölja snälltåget. Den 19 på e.m. mottogs wi wid härwarande jernwägsstation af Kristiania Roddklubbs styrelse och åtskilliga af dess öfriga medlemmar.
Wi omhändertogos genast af wåra wärdar, af hwilka wi röna den mest förekommande uppmärksamhet och wänskap. De hafwa alla ett så rättframt och enkelt sätt, att hwar och en owilkorligen känner sig som barn i huset.
Nu ro wi dagligen den utsedda banan å Holtekilen, en wik omkring 3/4 timmes ångbåtsfärd från Kristiania. Den storartade naturen der är owanlig för oss och derför så mycket mer anslående, luften och wattnet mycket bättre än i Stockholm.
Ännu hafwa wi ej haft tillfälle till någon utflykt i omgifningarne för öfrigt och komma wäl ej heller att företaga några dylika innan kapprodden.
Då wåra motståndare från Kristianiaklubben äro serdeles goda roddare och i styrka utan twifwel oss öfwerlägsna, måste wi egna hela wår tid åt öfningarne.
Köpenhamnarne anlända hit i dag då wi hitwänta det utsedda manskapet från Fredrikstad, Drammen och Hamar. Dessa inländska roddare skola täfla med ett annat båtlag från härwarande klubb.
Den 28 juni, kl 11 f.m., står slaget. Få se med hwilken utgång!
Frälsningsarméns
görande och låtande i hufwudstaden ha genom en min kollega blifwit temligen utförligt skildrade. Dock ger denna besynnerliga företeelse städse anledning till nya betraktelser.
Armén har fortfarande sina sammankomster å Ladugårdslandsteatern. De ha dock numera antagit en betydligt lugnare karakter än i början. Den, som war der häromaftonen, erhöll nära nog samma intryck, som wid öfwerwarandet af en läkarekonventikel, på uniformerna, qwinnopredikanterna och blåsmusiken när. Samma andefattiga, innehållslösa föredrag, samma beständiga upprepande af talet om Kristi blod, samma begär att wäcka tårar och sinnesrus hos åhörarne, samma egendomliga småleende på läpparne hos de "predikande", samma populära melodier med dertill fogade lika populära textord, ehuru sången understundom gick i en raskare takt och beledsagades af lifliga marionettrörelser.
Fattigt folk, förnämligast ur den tjenande och arbetande klassen, strömmar fortfarande i massa till arméns konventiklar. Dock är det numera endast
Segrare eller besegrad?
Af Louisa Crow
Från engelskan af Öda.
(För "Kalmar".)
(Forts. från föregående. №).
"Det blir inte längre än tills han hunnit sälja sin affär i London. Sedan skola vi begifva oss till Brasilien, hvarest ingen så lätt skall finna oss. Utan skydd, sade ni? I det här fallet bedrager ni er! Ni skall få se, att så icke är."
Hon gick till dörren och öppnade den samt ropade på Reppo och Mucha under många smeksamma tillägg och hastigt kommo ett par stora raggiga varghundar rusande in i rummet och öfverhöjde sin herskarinna med sina smekningar, men morrade och visade tänderna åt främlingen och såg så fruktansvärda ut, att Oliver önskade sig långt derifrån samt kände sig mycket lättad, då de utsläpptes ur rummet.
"Det skulle vara en oförvägen man, som vågade inträda i mitt rum och röra juvelskrinet, medan de lågo på båda sidor derom", sade flickan, "och ingen vet, att de finnas här utom ni. Det var orsaken, hvarför jag höll min förlust hemlig, tills jag kunde bedja er — en gentleman och höljd öfver misstankar — att hjelpa mig."
"Jag känner mig smickrad öfver det mig visade förtroendet!" sade Oliver och böjde sig öfver den hand, hon räckt honom. "Är det mig icke tillåtet att veta namnet på den dam, som jag varit nog lycklig att kunna tjena?"
"Ni kan kalla mig Rita, och ni kan komma igen", tillade hon nedlåtande. "Ni roar mig. Kom icke i morgon; då skall mr Nathon vara här, och jag känner mig icke ensam, men när det är för vått eller för kallt att gå ut, så kan ni komma och prata med mig."
Oliver vacklade mellan en känsla af lustighet och förargelse, då han svarade:
"Ni är mycket god, donna Rita, men ni tyckes glömma, att om jag vågade gå hit utan att ni vore tillstädes att beskydda mig, så skulle jag antingen blifva afvisad af er tjenarinna eller sliten i stycken af edra hundar."
"Ja, det är sant! Ni får icke — nej, ni kan icke inträda genom porten; ty mr Nathon har gifvit befallning om, att den skall hållas stängd. Ni får gifva er närvaro tillkänna genom en signal. Kan ni härma en ugglas skri? Gör då det, och om jag icke fästar afseende dervid, så kan ni förstå, att jag icke är vid lynne att emottaga er. Farväl monsieur! Er häst måste vara trött att vänta på er."
Hon sväfvade framför honom för att öppna porten, utanför hvilken hans häst frustade och skrapade med hofvarne, och hennes nästan onaturligt bleka i mantillan inhöljda ansigte såg ofantligt tilldragande ut i höstqvällens dunkla ljus.
"Stanna!" sade hon, då han redan satt ena foten i stigbygeln. "Jag glömde, att jag borde gifva er något bevis på min tacksamhet. Hvad skall det blifva? En kyss?"
Hennes röda läppar voro så frestande nära hans egna, att Oliver ögonblickligen böjde hufvudet, men den nyckfulla Rita sprang genast ifrån honom.
"Bah, monsieur, jag skämtade bara! Mina kyssar bortgifvas icke så lätt heller; dertill äro de allt för dyrbara. Här är något, som jag värderar mindre. Tag det!"
Hon lade en ring i hans hand och var försvunnen, innan han kunde tacka henne, och så snart han morgonen derpå kom till London, begaf han sig till en välkänd juvelerare, der han, efter att hafva köpt en småsak, framvisade ringen och vårdslöst frågade om värdet på den deri infattade stora smaragden. Då juveleraren nämde summan, kände sig Oliver belåten så väl som förvånad. Om danzellan på detta sätt betalde alla henne gjorda tjenster, skulle hennes bekantskap vara värd att odlas, och han ämnade med säkerhet åter besöka henne.
Såsom ursäkt för detta andra besök i staden hade Oliver försett sig med ett kontrakt, angående hvilket han föregaf sig vilja rådfråga lady Helena.
Men hon kom icke emot honom med samma leende ansigte som förr. Mrs Austruther hade om och om igen upprepat sin anklagelse, tills mylady ihågkom, att sir Denys en gång kommit hem högst förbittrad och talat om förmätenheten hos Roger Yaldens son, hvarför hon ej kunde helt och hållet förneka, att det möjligen fans någon grund för den gifna vinken, att Oliver hemligen sökte vinna Marguerites ynnest, men att Marguerite uppmuntrade honom eller tillåtit honom att omfamna sig, vägrade hon ännu att tro, och ej heller ville hon afskeda Oliver.
"Han är ung och kanhända fåfäng och romantisk", sade hon. "Jag skall lära honom att hålla sig på sin plats, men jag vill icke straffa allt för hårdt vid första fel han begår. Efter en tid kommer han att inse dåraktigheten af sina förhoppningar och ångra dem."
Vid första ögonkast såg Oliver, att han fallit i onåd och förbannade Rollo såsom orsaken dertill, men han aktade sig väl för att låta märka, att han på minsta sätt kände sig skyldig och frågade efter lady Helenas helsotillstånd med så underdånig vördnad, att en del af hennes tillbakadragenhet försvann.
Han förlängde sitt besök, så mycket han kunde, under förhoppning att rätta föremålet för hans besök skulle uppenbara sig, men hon gjorde det icke, och han var tvungen att taga afsked.
"Det var sant", sade han, framträdande från dörren, då han skulle aflägsna sig, "jag har ett bud från hushållerskan till —" men nu möttes hans blick af lady Helenas med ett så hotande uttryck, att han icke vågade fullfölja meningen, som han ämnat — "till miss Edmee. Tillåtes det mig att personligen framföra det?"
"Det går nog inte för sig, mr Yalden. Mina döttrar äro sysselsatta."
Oliver bugade sig leende, anmärkande, att det icke var af mycken vigt utan kunde vara, tills miss Edmee återvände till Lorryngton.
"Om mrs Bond har något att säga, så kan hon skrifva", svarade lady Helena med mycken bestämdhet. "Det är icke troligt, att någon af oss så snart kommer att återvända till Lorryngton, åtminstone icke förr än efter det giftermål, som kommer att ega rum mellan miss Marguerite och hertigen af Norhurst."
Det leende, som spelade öfver Oliver Yaldens läppar, så snart han blifvit ensam, var ett mycket hemskt sådant.
"Min sköna fästmö tänker således att undgå mig genom att gifta sig med en annan! Jag kommer kanhända ej att vinna henne så lätt, som jag tänkte, men de kunna ej uppställa några hinder, som jag ej är beredd att undanrödja. Om satan sjelf och hela mörkrets makt stode i vägen, skall jag dock fullfölja min plan! Hon skall ej bli någon hertiginna, utan min hustru — min slaf, i fall hon retar mig. Jag har svurit det, och de skola finna, att jag kan hålla min ed."
TJUGONDE KAPITLET.
Manövreringar.
Istället att, såsom han låtit lady Helena förstå, genast lemna London, begaf sig Oliver helt djerft till ett midt emot liggande hotell, der han bestälde ett rum med utsigt åt gatan, och under förevändning att han hade mycket att skrifva — han medförde försigtigtvis en mängd papper — placerade han sig vid bordet framför fönstret, så att han såg alla, som gingo in och ut i det hus, der lady Helena bodde.
Hans spioneri lönade sig dock föga; ty endast besökande kommo och gingo, bland andra den unge hertigen af Norhurst, hvilken qvarstannade så länge, att Oliver mumlade förbannelser öfver ödet, som gjort honom till en fattig man, då en annan, som icke hade hälften så godt hufvud som han, var en pär och hade tillträde till det hus, der han sjelf skulle blifva vägrad tillträde.
Hvarken lady Helena eller hennes styfdöttrar togo sin vanliga promenad i vagn, och det dröjde länge, innan en sådan körde fram för dörren, och Edmee i en praktfull aftontoalett trädde ut, åtföljd af mrs Austruther, hvarpå båda stego in i vagnen och rullade bort.
Detta öfverensstämde väl med Olivers planer; men hvar var lady Helena? För att få veta detta utbytte han sin hatt mot en dålig mössa, knöt en mångfärgad näsduk om halsen och begaf sig sålunda utstyrd till hotellets kök. Han ansåg det alltid för klokt att stå på god fot med tjenarne i hvilket hus han än kom, och vid sitt förra besök hos lady Helena hade han börjat en liten kurtis med en der varande vacker huspiga.
Efter denna flicka frågade han nu med så bestämd ton, att hon kom med någon rädsla, väntande att finna en slägting från sin hemort i något af de mellersta grefskapen.
Innan hon hann gifva luft åt sin förvåning och sitt missnöje öfver det puts, han spelat henne, såg hon ett guldmynt glimma mellan fingrarne på den hand, Oliver höll upp, och hon lät utan svårighet förmå sig att höra på, medan han i en hastig hviskning förklarade, på hvad villkor myntet skulle blifva hennes.
"Gif denna biljett till miss Lorryngton och lemna mig svaret!"
Flickan såg tveksamt på breflappen.
"Det skulle jag, om jag kunde, men för närvarande är hon hos lady Helena, som inte mår bra, och i morgon skall mylady lemna oss."
"Hon far då utrikes!" utbrast den missnöjde Oliver, som visste att detta ksulle till en obestämd framtid uppskjuta det påtänkta giftermålet. "Hon reser utrikes, och det fins ingen tid att hindra det! Se här, mitt vackra barn! Jag skall femdubbla denna sovereign, om du skaffar mig några minuters samtal med miss Lorryngton!"
"Men hur i all verlden skall jag kunna göra det? Jag kan icke riskera att förlora min tjenst", svarade hon.
"Du är klok nog att finna en förevändning att hviska några ord i hennes öra. Säg då blott: 'Thirza Lane väntar på er vid hörnet.' Det är tillräckligt."
Flickan utförde sitt uppdrag. Ett buller utanför lady Helenas dörr förde genast den uppmärksamma vårdarinnan dit för att bedja, att man icke skulle störa henne ur den sömn, hvari hon fallit efter flera timmars svåra plågor, och Olivers förrädiska budskap framfördes.
Thirzas namn och tanken på att få råka denna trogna vän, att få råd af henne och uppmuntras af hennes deltagande gjorde Marguerite allt för säker att hon skulle bry sig om att göra några frågor. Hastigt som tanken ilade hon till sitt rum efter en hatt och kappa, och utan att bry sig om den risk, hon löpte att blifva bannad, skyndade hon ned för trapportna, ifrig att ej förlora tillfället att tala med Thirza.
"Ni här!" utbrast hon, då hon nått det ställe, der hon hoppades finna sin trogna vän och i stället såg Oliver springa fram. "Är detta ett nytt, hjertlöst bedrägeri? Nej, jag vill icke bli uppehållen! Våga det på er egen risk! Ni må — jag förmodar, att ni kan — tvinga mig att bli er hustru, men ni skall icke tvinga mig att förstöra mitt rykte genom att hafva hemliga möten med er!"
Hon skyndade tillbaka till hotellet, och han vågade icke förmå henne att stanna och höra på, hvad han hade att säga; ty det fans allt för många personer i närheten, hvilka vid hennes rop eller motstånd skulle hafva omringat honom.
"Svara mig på denna fråga, eller ock följer jag er in till lady Helena", mumlade han vildt. "Är denna resa ert verk?"
"Nej", var allt, hvad hon vårdade sig att svara.
"Hvart skola ni resa?"
"Lady Helena har hyrt ett möblerat hus i Richmond."
"På det hans nåd hertigen må hafva bättre tillfälle att framföra sin hyllning? Hur vågar ni uppmuntra honom? Är ni icke genom löfte bunden vid mig?"
"Jag glömmer det icke", sade Marguerite med en tung suck.
"Men ni söker genom konster undvika vår förening."
"Jag ville gerna undvika den, om jag kunde, men icke genom 'konster', som ni uttrycker er", svarade hon stolt.
"Försök det då inte alls, ty vid Gud skall ni icke misslyckas! Kom ihåg att jag, i samma ögonblick jag upptäcker er i färd med att taga ett falskt steg, skall framträda för lady Helena
