Hoppa till innehållet

Sida:Kalmare unionens historia III.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 107 —

författningar endast att upphäfva gamla missbruk, som ofta förolämpade menskligheten[1]; men det gifves förbättringar, som

  1. En af dessa författningar förböd det bruket, som var på Öarna Seland, Falster, Laland och Mön, att sälja sina bönder; och tillät dessa att flytta ifrån sina husbönder då de blefvo illa handterade. En annan förböd icke allenast det ohyggeliga bruket att plundra skepp som strandade på kusten, den reglerade tillika på hvad sätt bergningen skulle ske till besättningens och ägarnes fördel. Så billig denna stadga var, så mycken förargelse väckte den hos dem som hade sina egendomar vid stranden. Biskoparna i Ribe och Wiborg, samt Ärkebiskopen i Lund beklagade sig isynnerhet deröfver. Dessa Prelater voro vana att bemäktiga sig allt hvad som uppkastades af hafvet på deras ägor, och man våldförde sig ofta på de olycklige som ville rädda sin ägendom undan skeppsbrottet. Det berättas att en Biskop har klagat hos Konungen öfver lagen och begärt att få följa den gamla sedvanan, och på