förstöra sina fienders anläggningar, blefvo med förlust tillbaka slagne.
Vid början af året 1523 var Gustaf redan i stånd att låta två härar, på särskilta ställen, inbryta i Konungens af Dannemark länder. Den ene af dessa, anförd af Lars Siggeson (Sparre), tågade långt in i Norrige, och detta Rike, så väl som Skåne, uppmanades att förena sig med Sverige. Christjerns belägenhet var nu en af de svåraste; Sverige var förloradt för honom; han var anfallen både till lands och på sjösidan; han saknade utvägar att fortsätta kriget; hans Farbrors fordringar voro omöjliga att bevilja, men kan hända var det ännu farligare att afslå dem. Han hade till den 10 Dec. 1522 kallat Jutländska Biskoparna och Adeln till en Riksdag, som skulle hållas i Kallundborg på Seland; men ingen af dem infann sig der, en del föregaf att årstiden, andra att motvind hindrade dem derifrån. I det stället sammanträdde
