Hoppa till innehållet

Sida:Kalmare unionens historia III.djvu/115

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 115 —

Konungen som fann att det var ställt till honom, öppnade det och läste till sin stora bestörtning den uppsägelse, hvarom nyss är taladt[1]. Han befallte genast att Munk

  1. Den innehöll samma skäl som den öfverenskommelsen hvilken året förut var slutad, men dessa skäl voro mera omständeligen upptagna. Isynnerhet beklagade man sig öfver Sigbrit, påstående att hon hotat att låta förgöra dem. Man anförde Stockholmska Blodbadet, och gaf tillkänna sin fruktan att Konungen af samma afsigter kallat Danska Adeln till Riksdagen. Sluteligen åberopas en Artikel ur den försäkran Christjern gaf innan han uppsteg på thronen, hvari säges, sedan de öfriga förbindelserna voro upprepade: ”Så vida vi göra något emot dessa Artiklar, och icke vilja låta upplysa oss af Rikets Råd (för hvilket Gud oss bevare) då skola alla Rikenas inbyggare, vid deras tro och pligt, troligen tillhjelpa att sådant måtte afskaffas, och derigenom icke anses hafva brutit emot deras tro, ed och pligt.” — Samma dag som detta bref är