med Carl, ifrån Spanien, kunde tjena sin Svåger, var att skrifva så väl till Fredrik, med förbud att taga någon del i hvad som rörde de Nordiska Rikena, tills denna sak blef undersökt och afdömd, som till Jutländska Adeln och Hansestäderna, befallande dem att bryta det förbund de ingått med denna Furste. Dessa bref hade ingen verkan. Christjern, som ganska väl kände att driffjedern i krig likasom i alla politiska företag, är penningar, for sjelf med sin Drottning öfver till England, i hopp att genom underpant af Island förmå Henrik VIII till ett lån. Men i den belägenhet Christjern var, ansåg Henrik förmodeligen den pant han tillbudit såsom osäker, emedan den icke tillhörde honom personligen, och Danska Regeringen skulle troligen hindra afträdandet. Han bemötte likväl sin gäst med all den aktning en Konung kunde vänta, och förnyade förbundet emellan Dannemark och England. Christjern skyndade nu till sina
