troppar var vida öfverlägsen. Danska Generalerna beslöto likväl att anfalla Stissen, som vid Lund tagit en fördelaktig ställning och hade en tropp af 10,000 man. Anfallet, verkställdt med mod och skicklighet, hade den lyckligaste utgång; Stissen förlorade halfva sin här, och Norby, som skyndat att understödja honom, hann icke längre än till Helsingborg innan han fick underrättelse om slagets utgång, och för svag att våga en ny träffning emot en segrande fiende, kastade han sig in i Landskrona, der han sökte att samla den skingrade delen af sin slagna här. Danskarna, som emedlertid erhöllo förstärkningar, sågo sig snart i stånd att belägra Norby, och Stissen, som med en ny här af bönder hoppades öfverraska dem, blef sjelf anfallen. Anförarens feghet afgjorde genast träffningens öde; bönderna som genom Stissens flykt, redan i början af striden, sågo sig utan anförare i blefvo snart bragte i oordning, slagne och
