förföljde. Fruktan att utblotta landet genom så många odlares undergång förmådde likväl de Danska befälhafvarne att tillbjuda dem nåd, emot löfte att öfverlemna sina anförare, och denna mensklighet hade den lyckliga följd, att om några dagar var Stissen gripen och lemnad i deras våld.
Norby, instängd i Landskrona och oberedd att uthärda en svår belägring, hade varit förlorad om Lybeckarne uppfyllt sitt löfte att till sjös understödja Danskarna. Det är sannt att de utrustade en flotta; men i stället att använda den i Sundet, trodde de sig dermed kunna eröfra Gottland, öfvertygade att Norby vid sitt tåg till Skåne endast lemnat en svag besättning på den enda fästning som beskyddade ön. Denna uträkning slog fel. Visborg var tilräckeligen i stånd att försvara sig, och Danskarne, som erforo huru ringa bistånd de hade att vänta af sina bundsförvanter, lyssnade till de freds-vilkor
