oryggeligt beslut att göra det, då han märkte det motstånd man gjorde.
Thure Jönsson, som upphäft sig till hufvudman för Biskoparnas parti, ägde lyckligtvis icke nog rådighet att begagna sig af den förvirring som härigenom uppkom; han njöt den triumf han för ögonblicket vunnit, och smickrades för mycket af menighetens bifall att tro sig kunna förlora det. Konungens vänner nyttjade detta tillfälle att uppskräma Ofrälse-Stånden, genom föreställningen af en Regeringslöshet som kunde bereda Rikets undergång, och Adeln smickrades genom de egendomar den hade hopp att återvinna från de Andelige. Att några af Biskoparna sjelfva gingo på samma sida fullbordade segren; de fleste voro nu enhällige att samtycka till det Konungen begärt, och skickade en deputation att underrätta honom derom. Men Gustaf, som såg sig forvissad om menighetens tillgifvenhet, och tyckes hafva beslutit
