endast att sigillet påtrycktes, då de personer som till Konung Fredrik blifvit afskickade, återkommo med befallning att icke bevilja Christjern något, utan tvinga honom att på nåd och onåd gifva sig. Flere af Krigs-Rådet påstodo i anledning deraf, att traktaten skulle återkallas, så mycket mer som den ännu icke var förseglad; men Knut Gyllenstjerna ansåg sigillets påsättande för en blott formalitet, sedan de genom sina namns undertecknande betygat sig nöjda med de föreslagna vilkoren, och åberopade sin fullmagt, som tillät honom att handla efter sitt godtfinnande. Biskopens anseende drog nästan alla de öfriga på hans sida, och traktaten blef stadfästad. Icke många dagar derefter gick Christjern om bord på Danska flottan för att fara till Köpenhamn, dit han anlände i medlet af Juli månad. Han hade likväl före sin afresa skrifvit ett ganska ödmjukt bref till Konungen sin Farbror, hvilket han anhöll måtte blifva uppläst i Rådet.
