Danska partiet blef denna gången bedraget i sina förhoppningar. Den värma hvarmed Sturen på Riksdagen föreställde sitt Fäderneslands fara, uppeldade menigheten, och de som voro af olika tänkesätt vågade icke att röja det. Man beslöt att anse Christjern som fiende, emedan han under stilleståndet låtit uppbringa ett skepp, som ifrån Lybeck skulle afgå till Stockholm med åtskilliga förnödenheter; man dömde att Gustaf Trolle förverkat sitt embete, och beslöt att belägringen för Stäket skulle fortsättas tills detta Fäste intogs, hvarefter det i grund skulle nedrifvas; ändteligen trodde man ock försigtigheten fordra att den förra Ärkebiskopen, Jacob Ulfsson, fängslades. Förgäfves ifrade Biskop Brask i Linköping, emot detta, i hans tanka, himmelsskriande företag; förgäfves lät Christjern genom Ärkebiskop Birger i Lund utfärda herdebref och bannlysningar; Ständernas beslut verkställdes, och Gustaf Trolle fann
