sig omsider i nödvändighet att föreslå en sammankomst. Dagen härtill utsattes; Ärkebiskopen skulle infinna sig i Svenska lägret, hvaremot Gustaf Eriksson borde lemnas till gislan på Slottet[1]; men just när mötet skulle ske, fick han tidning att en Dansk flotta visat sig i skären, då han genast gaf tillkänna att han ännu icke ville ingå i någon underhandling.
Christjern, underrättad om sina anhängares fara, insåg nödvändigheten att skyndsamt bistå dem. Han klagade i Rom öfver Sturens uppförande emot de båda Ärkebiskoparne, och hans inkräktning af högsta makten i ett Rike, som högtidligen erkänt Christjern för sin Konung; han förmådde Lybeck till ett löfte att på två år afbryta all gemenskap med Sverige, och utrustade en flotta, som under befäl af
- ↑ Han hade befallt sitt folk att om något hände honom i Sturens läger, skulle man genast låta hänga Gustaf Eriksson utan för Slotts-muren.
