icke mer antagas; men Riksföreståndaren ville ej heller synas som domare i en sak, hvilken så nära rörde honom sjelf, och hänsköt derföre hela målet till Ständernas afgörande. Dessa samlades derefter i Stockholm, (den 23 Nov. 1517) och Gustaf Trolle inställde sig inför dem, men med ett högmod och ett trotsande, som kunnat uppreta den mest kallsinnige. Den allmänna harmen tillät ingen lång undersökning. Genom ett beslut, så enhälligt att icke ens hierarkiens ifrigaste försvarare vågade undandraga sig det, dömdes Ärkebiskopen ovärdig sitt embete, och att Stäket skulle nedrifvas. Alla närvarande förbundo sig att ansvara för följderna af denna dom; men Biskop Brask brukade den försigtigheten, då han bifogade sitt sigill, att han lade ett litet papper under vaxet, hvaruti han försäkrade sig vara tvungen till hvad han gjorde.
