Severin Norby och Joachim Trolle[1], skulle landsätta troppar till Ärkebiskopens understöd. Ryssland var redan på hans sida. Riksföreståndarens omtanka gjorde det likväl omöjligt för Danska hären att framtränga till Stäket, och efter ett nytt misslyckadt försök att förmå Gustaf Trolle till fredlighet, ryckte han sjelf med hela Svenska krigsmagten emot fienderna, som redan börjat att härja. Gustaf Eriksson deltog här, för första gången, i faran af en strid, och afgjorde segren genom sin tapperhet. Danskarne gingo åter om bord efter sitt nederlag, och hämnades genom många förödelser på svenska kusterna.
Ärkebiskopen, som genom Sturens återkomst erfor Danska härens öde, bibehöll likväl sin förra stolthet, och påstod att obehindrad få återkomma till förvaltningen af sitt ämbete, hvaremot han ville öfverlemna Stäket. Detta förslag kunde
- ↑ Ärkebiskopens Farbror.
