beskyllade Rådet för väld, och förordnade en domstol af tolf bönder, hvilka, oaktadt Konungens kända vilja, likväl endast yttrade: ”att den anklagade dömdes af sina gerningar, men icke af dem.” Tvetydigheten af detta utslag gaf emedlertid en anledning att anse det för en dödsdom, och hvarken Drottningens eller Rådets böner kunde frälsa Torben Oxe. En annan våldsamhet hade blifvit föröfvad emot en Norrsk Herre, Knut Knutsson, som anklagades för ett hemligt förstånd med de Svenska under förra Regeringen, och som icke kunde skyddas af Norrska Rådets frikännelse deröfver. Sjelfva Prelaterna voro icke säkra, och Biskop Beldenack måste icke allenast uthärda ett nära två-årigt fängelse, utan för sin befrielse afträda sitt stift och erlägga den summa penningar som i freden med Hansestäderna 1503 blifvit lofvad åt Lybeck[1].
- ↑ Se Andra Delen sid. 231. Det var Arcemboldis närvara som gjorde att Konungen
