vapen för Riksföreståndarens barn; de stora, oenige sins emellan och af olika politiska tänkesätt, hade icke nog styrka att sätta sig emot den framträngande fienden, och ibland dem fanns ingen med nog mod att upphäfva sig till anförare. En del af Rådet samlades än på ett ställe än på ett annat, och man utnämde ändteligen Thure Jönsson (Ros) till befälhafvare; men denne Herre saknade Allmänhetens förtroende, och de stridande nekade att lyda honom. Stolta af sina segrar, och lätt öfvervinnande de flygtiga skaror af Svenskar som någon gång visade sig, ropade de Danska med förakt, att om det äfven regnade bönder, skulle de icke hindras deraf. De sammanrafsade hopar, hvaraf deras här till större delen var sammansatt, hade svårligen kunnat afhållas ifrån plundring, om ock anföraren icke genom detta medel velat skräma de landskaper der han framtågade till undergifvenhet. Biskop Matts i Strengnäs, hos
