räddning i flykten. Gustaf Eriksson, som dröjde ännu några veckor, innan han sjelf anlände, gjorde Domkapitlet skarpa förebråelser för sitt uppförande, och den böjelse det alltid visat för utländskt välde. ”J hafven icke nöjdt er med,” sade han, ”att under Religionens larf tillegna eder edra medborgares egendom, J hafven äfven utgjutit deras blod, och genom eder ärelystnad hafva de oroligheter uppkommit, som beredt Fäderneslandets olycka.” Kanikerna blefvo så mycket mer slagna af detta tal, som han tillika fordrade ett bestämdt svar, huruvida de ville svära honom trohet och lofva att uppföra sig som verkeliga Svenskar; de begärte att få rådgöra med Ärkebiskopen, i hopp att kunna öfvertala honom till samma steg. Gustaf, som kände huru vigtigt det var att bringa denne Prelat på sin sida, skref sjelf ett höfligt bref till honom, och en Kanik afskickades som underhandlare. Trollen hade likväl
