knappt emottagit budet, innan han samlade en tropp af tre tusende man fotfolk och femhundrade ryttare, sägande med stolthet, att han sjelf ville frambära svaret. Med denna styrka bröt han opp ifrån Stockholm, och stadnade icke förr, än han hunnit på en half mil nära Upsala. Detta uppehåll räddade Gustaf Eriksson från en oundvikelig undergång. Hans här hade nästan alldrig bestått af annat än frivilliga bönder, hvilka han icke kunnat neka att gå hem, för att sköta sitt åkerbruk; de hade väl lofvat att genast infinna sig på hans kallelse; men till sitt försvar ägde han emedlertid icke mer än 600 soldater och 100 ryttare. Gustaf, som icke ville tro de första underrättelserna om fiendens ankomst, såg sig nödsakad att draga sig tillbaka, så snart han blef öfvertygad derom. En tropp af 200 ryttare förföljde honom likväl, och han var nära att omkomma vid ett vad, der en af hans eget folk af förskräckelse red
