framträdde oförmodadt, och uppfordrade Påfven att hämnas icke allenast den förolämpade Apostoliska myndigheten och kyrkan, utan sjelfva mänskligheten. Romerska Hofvets politik fordrade likväl att Christjern behandlades med skonsamhet, dels af aktning för Kejsaren, dels att afbryta de förbindelser, hvari han syntes stå med Reformationens hufvudmän; och för att finna en förevänning dertill skickades en Neapolitansk Minoriter-Munk, Joh. Franziscus de Potentia, såsom Påfvens Nuncius till Köpenhamn, för att på stället erhålla upplysningar om sakens förlopp, och derefter afdöma den på hans Helighets vägnar. Förhållandet af denna rättegång har blifvit obekant; likasom de hemliga anklagare, hvilka uppträdt emot Christjern i hans egen hufvudstad. Utgången visar emedlertid att han icke kunde frikännas utan att uppoffra sin gunstling Didrik Slaghök. På denne Prelat kastades hela skulden af Stockholmska blodbadet,
