ting. Endast några kännare bland den uppmärksammaste delen av åhörarna spårade tröttheten under konstfärdigheten och sångarens uttömda krafter under hans oerhörda ansträngningar att bedraga sig själv. Den sköna dam, om vilken jag talar, var tydligen en god konstdomare, och efter de första minuternas uppmärksamhet kunde man se, att hon icke stod under den vanliga förtrollningen, ty hon makade sig häftigt bakåt i logen, och utan att längre höra på började hon med sin kikare i handen studera salongen.
Synbarligen kände hon många av de elegantaste åhörarna. Blott på rörelsen av hennes kikare förstod man, att hon kunnat berätta mer än en historia angående de unga herrarna, tillhörande landets finaste familjer; hon betraktade än den ene, än den andre, utan att ägna den ene mera uppmärksamhet än den andre, likgiltig för alla, medan var och en av dem med ett leende eller en kort åtbörd eller en snabb blick besvarade den uppmärksamhet, hon skänkt dem. Från de mörka logerna och orkesterplatserna riktades andra blickar, vulkaniskt glödande, mot den sköna damen, men dessa såg hon icke. Om hennes kikare händelsevis råkade stanna på någon av pariservärldens verkligt förnäma damer, kom det genast i hennes hållning ett uttryck av resignerad ödmjukhet, som var plågsamt att se. Däremot vände hon bittert bort huvudet, om hennes blick olyckligtvis föll på någon av dessa tvivelaktiga ryktbarheter och vackra ansikten, som inkräkta salongens bästa platser vid festföreställningar.
Hennes följeslagare, ty denna gång hade hon en kavaljer, var en ståtlig ung man, halvt parisare och ännu i besittning av några dyrbara reliker från det fädernegods, som han kvadratfot för kvadratfot slösat bort i denna fördärvade stad. Den unge mannen, som ännu befann sig i sin gryning, var stolt över denna skönhet, som stod på höjdpunkten
