Hoppa till innehållet

Sida:Kameliadamen 1921.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

av sin glans, och han var icke ledsen över att kunna skryta med att visa, det hon tillhörde honom, och med att överväldiga henne med dessa tusentals uppmärksamhetsgärder, som äro så kära för en kvinna, när de komma från den dyrkade älskaren, och så obehagliga, när de riktas till en, som har sinnet upptaget på annat håll… Man lyssnade till honom utan att höra på, man betraktade honom utan att se honom… Vad sade han? Hon visste det icke, men hon ansträngde sig att svara, och dessa få meningslösa ord tröttade ut henne.

Således voro de, sig själva ovetande, icke ensamma i denna loge, vars kostnad representerade brödet för en hel familj under sex månader. Mellan honom och henne satt alla sjuka sinnens, alla sårade hjärtans ständige följeslagare — ledsnaden, denne Mefistofeles för irrande Margaretor, för vilseförda Clarissor, för alla dessa slumpens gudomligheter, som kastas ut i livet vind för våg.

Hon leddes alltså, den sköna synderskan, omgiven av ungdomens dyrkan och hyllning, och denna hennes ledsnad bör tjäna henne till ursäkt och tillgift, ty den har varit straffet för hennes korta stunder av lycka. Ledsnaden har varit hennes livs stora plåga. Därigenom att hon nödgats lyda nödtvånget av sina flyktiga förbindelser och övergå från den ena kärleken till den andra, utan att veta, varför hon så hastigt kvävde den böjelse, som just började gry, har hon blivit likgiltig för allt, glömmer hon kärleken för i går och spiller icke mera tanke på dagens lidelse än på morgondagens.

Den olyckliga! Hon hade behov av ensamhet… och hon såg sig överlupen av visiter. Hon hade behov av tystnad… och hon hörde oupphörligt och i oändlighet samma ord i sitt trötta öra! Hon ville vara i ro… och man släpade henne omkring i festernas vimmel. Hon hade velat vara älskad — och man sade henne, att hon var vacker! Också