— Vem kommer nu då? sade hon med en åtbörd av otålighet.
Några ögonblick efteråt ringde det på nytt.
— Finns det då ingen, som öppnar; jag får visst lov att gå och öppna själv.
Hon steg verkligen upp, sägande åt mig:
— Vänta här.
Hon gick igenom våningen, och jag hörde henne öppna dörren till förstugan. — Jag lyssnade.
Den, som hon öppnat för, stannade i matsalen. Redan vid de första orden kände jag igen unge greve de N:s röst.
— Hur står det till med er i afton? frågade han.
— Illa, svarade Marguerite torrt.
— Stör jag er?
— Kanhända.
— Så ni tar emot mig! Vad har jag då gjort er, käraste Marguerite?
— Bäste vän, ni har icke gjort mig någonting. Jag är sjuk, jag måste gå och lägga mig, alltså torde ni göra mig den tjänsten att avlägsna er. Det blir verkligen tråkigt i längden att icke kunna komma hem en enda kväll utan att se er uppträda fem minuter efteråt. Vad är det ni vill? Att jag skall bli er älskarinna? Men jag har ju redan hundratals gånger sagt nej, upplyst er om, att ni tråkar ut mig alldeles ohyggligt, och att ni bör vända er till någon annan. Jag upprepar det i dag för sista gången — jag vill icke veta av er, det är överenskommet, adjö! Se där kommer Nanine, hon skall lysa er. God afton.
Och utan att tillägga ett ord, utan att lyssna till, vad den unge mannen stammade, gick Marguerite tillbaka in i sängkammaren, vars dörr hon häftigt slog igen efter sig. Strax efteråt kom Nanine in.
— Hör på, sade Marguerite åt henne, du skall alltid svara det där nötet, att jag icke är hemma, eller att jag icke vill taga emot honom. Jag är trött
