på att oupphörligen taga emot personer, som alla komma och begära detsamma av mig, som betala mig och sedan tro sig vara kvitt. Om nybörjarinnorna i vårt förnedrande yrke visste, hurudant det är, skulle de hellre taga plats som kammarjungfrur. Men nej; fåfängan att ha fina klänningar, vagnar och diamanter lockar oss; man tror på, vad man hör, ty prostitutionen har också sin tro, och så sliter man småningom ut sitt hjärta, sin kropp och sin skönhet; man fruktas som ett vilt djur, föraktas som en paria, man omges endast av sådana, som alltid taga ifrån en mera än vad de själva ge, och så en vacker dag dör man som en usel hund efter att ha fördärvat andra och störtat sig själv i fördärvet.
— Seså, lugna sig, fröken, sade Nanine, ni är så nervös i kväll.
— Den här klänningen besvärar mig, återtog Marguerite, i det hon slet ur knapparna i livet, ge mig en penjoar. Nå, och Prudence?
— Hon var icke hemma än, men man skulle skicka hit henne, så fort hon kom.
— Där ha vi också en, fortsatte Marguerite, i det hon tog av klänningen och trädde på sig en vit penjoar, där ha vi också en, som nog vet att få tag i mig, när hon behöver mig, och som icke kan göra mig en tjänst godvilligt. Hon vet, att jag väntar det där svaret i kväll, att jag måste ha det, att jag är orolig, och så är jag säker på, att hon är ute och roar sig, utan att bry sig om mig.
— Kanske har hon blivit uppehållen.
— Skaffa oss litet punsch.
— Det gör fröken sig bara skada med, sade Nanine.
— Så mycket bättre. Tag också hit litet frukt, en pastej eller en hönsvinge, men genast, jag är hungrig.
Att beskriva det intryck, denna scen gjorde på mig, är onödigt; du förstår det nog ändå, icke sant?
