— Ni skall supera med mig, sade hon åt mig. Tag en bok under tiden, jag skall gå in i mitt toalettrum ett ögonblick.
Hon tände ljusen i en kandelaber, öppnade en dörr vid sängfoten och försvann.
Vad mig beträffar, försjönk jag i tankar över det liv, som denna kvinna förde, och min kärlek ökades med medlidande.
Jag gick grubblande av och an med stora steg, då Prudence inträdde.
— Å, är ni där? sade hon. Var är Marguerite?
— I sitt toalettrum.
— Då väntar jag på henne här. Hör nu, hon är mycket intagen av er; visste ni av det?
— Nej.
— Har hon icke låtit er förstå det?
— Icke det minsta.
— Varför är ni då här?
— Jag kom för att göra henne en visit.
— Klockan tolv på natten?
— Varför icke?
— Gyckelmakare!
— Hon tog till och med mycket illa emot mig.
— Ni får nog snart ett bättre emottagande.
— Tror ni?
— Jag medför en god nyhet åt henne.
— Det är icke ont i det; således har hon talat med er om mig?
— Ja, i går kväll, eller rättare sagt i natt, när ni och er vän gått… Apropå, hur mår er vän? Det är ju Gaston R… han heter?
— Ja, sade jag, i det jag icke kunde återhålla ett småleende vid minnet av det förtroende Gaston gett mig, och då jag fann, att Prudence knappt visste hans namn.
— Det är en nätt gosse; vad har han för sig?
— Han har tjugufem tusen francs i räntor.
— Å, verkligen! Nå, för att återkomma till er,
