— Skicka upp i morgon bittida, det är för sent att få växlat nu.
— Glöm det icke!
— Var lugn. Superar ni med oss?
— Nej, Charles väntar mig där hemma.
— Ni är då alltjämt lika galen i honom?
— Förryckt, kära vän! Vi träffas i morgon. Adjö, Armand.
Fru Duvernoy gick.
Marguerite öppnade en låda och kastade ner sedlarna däri.
— Ni ursäktar, att jag lägger mig? sade hon leende, i det hon gick mot sängen.
— Jag icke endast ursäktar det, utan jag ber er därom.
Hon kastade spetstäcket, som höljde sängen, upp över sängfoten och lade sig.
— Kom nu och sätt er här bredvid, och låt oss prata, sade hon.
Prudence hade rätt — det svar, hon medfört åt Marguerite, hade muntrat upp denna.
— Förlåter ni mig mitt dåliga humör för en stund sedan? frågade hon, fattande min hand.
— Jag är beredd att förlåta er mycket mer.
— Och ni älskar mig?
— Ända till vansinne.
— Trots mitt elaka lynne?
— Trots allt.
— Svär ni mig det?
— Ja, viskade jag.
Nanine kom nu in, bärande ett par assietter, en kall höna, en butelj bordeaux, smultron och två kuvert.
— Jag har icke låtit laga i ordning någon punsch, sade Nanine, bordeaux är nyttigare för fröken. Icke sant, herrn?
— Jo visst, svarade jag, ännu helt upprörd av
