Sida:Kameliadamen 1921.djvu/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Marguerites sista ord och utan att kunna taga mina brinnande blickar ifrån henne.

— Gott, sade hon, sätt allt det där på lilla bordet och flytta det fram till sängen — vi skola servera oss själva. Du har vakat i tre nätter och kan behöva sova, gå och lägg dig; jag behöver dig icke längre.

— Skall jag stänga dörren i dubbla lås?

— Det tror jag, det! Och se framför allt till, att ingen släppes in i morgon före klockan tolv.



12.

Klockan fem på morgonen, då dagen började sila in genom gardinerna, sade Marguerite:

— Förlåt att jag jagar bort dig, men det är nödvändigt. Hertigen kommer alla morgnar; man skall nog säga honom, att jag sover, men då väntar han kanske, tills jag vaknar.

Jag tog Marguerites huvud mellan mina båda händer och gav henne en sista kyss, sägande:

— När får jag återse dig?

— Hör på, återtog hon, tag den där lilla förgyllda nyckeln, som ligger på kaminen, och öppna dörren där; tag sedan hit nyckeln igen och gå din väg. Under dagens lopp skall du få ett brev med mina order, ty du vet, att du måste lyda blint.

— Ja — och om jag redan bad dig om något?

— Vad då?

— Att låta mig behålla den här nyckeln.

— Jag har aldrig beviljat någon det, som du begär.

— Nå, bevilja då mig det, ty jag svär dig, att jag icke älskar dig på samma sätt, som de andra gjort.

— Nå ja, behåll den; men jag förbereder dig på, att det endast beror av mig, för att du icke skall ha något gagn av nyckeln.