— Hur så?
— Det finns reglar på dörrens innersida.
— Elaka varelse!
— Jag skall låta taga bort dem.
— Du älskar mig då en smula?
— Jag vet icke, hur det kommer sig, men jag tror det nästan. Gå nu — Jag är förtvivlat sömnig.
Vi dröjde ännu några ögonblick i varandras armar, och jag avlägsnade mig.
Gatorna voro öde, den stora staden slumrade ännu, och en mild svalka drog igenom kvarteren, som några timmar senare skulle inkräktas av människobullret.
Det föreföll mig, som om den sovande staden tillhört mig; jag sökte i mitt minne efter namnen på dem, vilkas lycka jag dittills avundats, och jag påminde mig icke en enda utan att finna mig lyckligare än han.
Att vara älskad av en ung, kysk flicka, att vara den förste, som för henne uppenbarar kälekens sällsamma mysterium, det är helt visst en stor sällhet, men det är den enklaste sak i världen. Att bemäktiga sig ett hjärta, som är ovant vid anfall, det är som att tränga in i en obefästad stad. Uppfostran, plikt- och familjekänslan äro starka skiltvakter, men det finns inga skiltvakter så vaksamma, att de icke kunna bedragas av en sexton års flicka, som genom en älskad mans stämma av: naturen erhåller dessa första kärleksråd, som äro så mycket mer brinnande, ju renare de tyckas.
Ju mer den unga flickan tror på det goda, desto lättare hänger hon sig, om icke åt älskaren, så åtminstone åt kärleken, ty då hon är utan försvar, är hon också utan kraft, och att göra sig älskad av henne är en seger, som varje tjugufem års man kan bereda sig, när han vill. Och att detta är sant, det märkes redan av den vaksamhet och de förskansningar, varmed de unga flickorna omges.
