Sida:Kameliadamen 1921.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Han känner sig stark genom den grymma rättigheten att kunna säga åt henne: Ni gör icke mera för kärleken, än vad ni redan gjort för pengar.

Då veta de icke, vilka bevis de skola ge. Sagan berättar om ett barn, som efter att länge roat sig med att ute på ett fält ropa: ”Hjälp, hjälp!” för att narra jordarbetarna där, en vacker dag blev uppäten av en björn, utan att de som det narrat så ofta denna gång trodde på de verkliga nödrop, det upphävde. Det är på samma sätt med dessa stackars varelser, när de älska verkligt. De ha ljugit så många gånger, att man icke längre vill tro dem, och de förtäras av sin kärlek mitt under sina samvetskval.

Därav härleder sig den djupa hängivenhet, den stränga flykt från världen, varpå några av dem givit prov.

Men när den man, som ingivit denna återlösande kärlek, är nog ädelmodig att taga emot den utan att minnas det förflutna, när han överlämnar sig däråt, när han med ett ord älskar så, som han är älskad, då uttömmer denne man på en gång alla jordiska känslostämningar, och efter denna kärlek skall hans hjärta vara slutet för varje annan.

Dessa betraktelser gjorde jag icke då på morgonen, när jag kom hem till mig. De skulle endast kunnat vara en förkänsla av vad som skulle hända mig, och trots min kärlek till Marguerite förutsåg jag inga dylika följder. Det är nu jag gör dem. Sedan allt är oåterkalleligen förbi, framställa de sig som helt naturliga slutsatser av vad som ägde rum.

Men låt oss gå tillbaka till första dagen av vår förbindelse. När jag kom hem, var jag uppsluppet glad. När jag tänkte på, att de skrankor, som min inbillning upprest mellan Marguerite och mig, försvunnit, att hon var min, att jag en smula upptog hennes tankar, att jag i min ficka hade nyckeln till hennes rum och rätt att begagna mig av denna