nyckel, kände jag mig nöjd med livet, stolt över mig själv, och jag älskade Gud, som tillstatt allt detta.
En dag går en ung man förbi en kvinna på gatan, han ser på henne, vänder sig om och går vidare. Han känner henne icke, denna kvinna, hon har fröjder, sorger, kärleksförbindelser, vari han icke har någon del. Han finns icke till för henne, och om han tilltalade henne, skulle hon kanske göra sig lustig över honom, liksom Marguerite gjort med mig. Veckor, månader, år förflyta, och sedan de var och en följt sitt öde i olika riktning, återför dem slumpens logik plötsligt i varandras närhet. Denna kvinna blir denne mans älskarinna och älskar honom. Varför? Av vad orsak? Deras båda liv sammansmälta till ett; knappt har förtroligheten börjat, förrän den tyckes dem alltid ha ägt rum, och allt som gått förut utplånas ur de bägge älskandes minne. Det är besynnerligt, medge det.
Vad mig beträffar, kom jag icke längre ihåg, hur jag levat före gårdagen. Hela min varelse bävade av sällhet vid minnet av de ord, som växlats under denna första natt. Antingen var Marguerite skicklig i att bedraga, eller också erfor hon för mig en av dessa plötsliga lidelser, som uppenbara sig redan vid första kyssen och för övrigt stundom dö lika fort som de föddes.
Ju mer jag tänkte efter, desto tydligare tyckte jag mig inse, att Marguerite icke hade något skäl att låtsa en kärlek, som hon icke kände, och jag sade mig också, att kvinnorna ha två sätt att älska, av vilka det ena kan leda till det andra — de älska med hjärtat eller med sinnena. En kvinna tar sig en älskare blott för att tillfredsställa sin sinnlighet och lär sig då helt oväntat hemligheten av den andliga kärleken samt lever sedan endast med hjärtat; en ung flicka, som i äktenskapet endast
