betraktade henne, som med sin blotta åsyn störde åskådarna.
Och jag hade nyckeln till denna kvinnas rum, och om tre eller fyra timmar skulle hon åter tillhöra mig!
Man klandrar dem, som ruinera sig för aktriser och kurtisaner; vad som förvånar mig, är att de icke begå tjugudubbelt så mycket dårskaper för dem. Man måste som jag ha levat detta slags liv för att veta, hur den kärlek, man hyser för sådana kvinnor, näres och eldas upp av den dagligen av små triumfer tillfredsställda fåfängan, som de skänka sin älskare.
Prudence tog därefter plats i logen, och en herre, som jag kände igen för att vara greve de G…, satte sig i bakgrunden.
Vid hans åsyn gick en kall rysning genom mitt hjärta.
Marguerite märkte tydligen, vilket intryck denne mans närvaro gjorde på mig, ty hon smålog mot mig på nytt, och i det hon vände ryggen åt greven, tycktes hon uppmärksamt åhöra pjäsen. Under tredje entréakten vände hon sig om och sade ett par ord; greven lämnade logen, och Marguerite vinkade åt mig att komma upp.
— God afton, sade hon, när jag trädde in, och räckte mig handen.
— God afton, svarade jag, vändande mig till både Marguerite och Prudence.
— Sitt ner!
— Men jag tar någons plats. Skall icke herr greve de G… komma igen?
— Jo, jag har skickat honom efter konfekt, för att vi skulle få prata ensamma ett ögonblick. Fru Duvernoy är invigd i förtroendet.
— Ja, mina barn, sade denna; men var lugn, jag skall ingenting säga.
— Vad är det åt er i kväll? frågade Marguerite,
