i det hon steg upp och i mörkret inne i logen kom och kysste mig på pannan.
— Jag mår icke riktigt bra.
— Ni bör gå och lägga er, återtog hon med den ironiska min, som så väl passade för hennes fina, spirituella ansikte.
— Var då?
— Hemma hos er.
— Ni vet nog, att jag icke skulle kunna sova där.
— Då skall ni icke komma hit och vara surmulen, därför att ni sett en herre i min loge.
— Det är icke skälet.
— Jo bevars, jag känner till det där, och ni har orätt; alltså tala vi icke mer om det. Ni går efter spektaklet upp till Prudence och stannar där, tills jag låter kalla er. Hör ni?
— Ja.
Kunde jag väl annat än lyda?
— Älskar ni mig fortfarande? återtog hon.
— Behöver ni fråga det?
— Har ni tänkt på mig?
— Hela dagen.
— Vet ni, jag är riktigt rädd att bli kär i er! Fråga Prudence bara.
— Ja då, det är riktigt hett, sade denna.
— Gå nu tillbaka till er plats; greven är snart tillbaka, och det är onödigt, att han finner er här.
— Varför det?
— Därför att det plågar er att se honom.
— Nej; men om ni sagt åt mig, att ni ville gå på Vaudeville i afton, skulle jag kunnat skicka er den här logen lika väl som han.
— Olyckligtvis kom han med den, utan att jag bett honom, och erbjöd sig att göra mig sällskap. Ni vet mycket väl, att jag icke kunde säga nej. Allt vad jag kunde göra var att skriva till er, vart jag skulle gå, så att ni finge se mig, och jag själv finge glädjen att träffa er litet förr. Men
