att stanna, eftersom ni är här. Allt detta är mycket naturligt, tycker jag. För resten håller ni till godo med hertigen?
— Ja, men han är en gubbe, och jag är säker på, att Marguerite icke är hans älskarinna. För övrigt, kan man ju finna sig i ett dylikt förhållande, utan att därför hålla till godo med två. En sådan slapphet liknar allt för mycket beräkning och flyttar den som, om också av kärlek, samtycker därtill ett trappsteg längre ner, till dem som ha denna medgörlighet till yrke och fördel av detta sitt yrke.
— Ah, kära barn, vad ni är gammalmodig! Jag har minsann sett många, både förnämare, elegantare och rikare än ni, göra, vad jag nu råder er till, och det utan ansträngning, blygsel eller samvetskval! Sådant ser man ju alla dagar. Hur vill ni, att Paris' eleganta kokotter skulle kunna föra en sådan stat, om de icke hade tre eller fyra älskare på en gång? Ingen förmögenhet, hur stor den än må vara, kan ensam räcka till att bestrida Marguerites eller hennes likars utgifter. En förmögenhet av femhundra tusen francs i räntor är en kolossal förmögenhet i Frankrike; nåväl, min bäste vän, femhundra tusen francs i räntor skulle icke förslå, och vet ni varför? — En man, som har en dylik inkomst, har ett elegant inrett hus, hästar, betjänter, vagnar, jaktmarker, vänner; ofta är han gift, har barn, kapplöpningshästar, han spelar, reser, vad vet jag allt! Alla dessa vanor har han insupit till den grad, att han icke kan göra sig av med dem utan att anses ruinerad och väcka anstöt. Allt som allt, kan han med femhundra tusen francs om året icke ge sin älskarinna mer än fyrtio eller femtio tusen francs årligen, och det är redan mycket, det. Nå, alltså måste andra kärleksförbindelser hjälpa till att göra budgeten fullständig. Med Marguerite är det ändå bekvämare; hon har genom ett underverk råkat på en rik gubbe, tio gånger millionär,
