vars hustru och dotter äro döda, som bara har brorsöner, vilka själva äro rika, och som ger henne allt, vad hon vill, utan att begära något av henne i utbyte. Men hon kan icke begära mer än sjuttio tusen francs om året av honom, och jag är säker på, att om hon bad om mera, skulle han neka, trots sin rikedom och den tillgivenhet, han har för henne.
— Alla unga herrar här i Paris med en inkomst av tjugu eller trettio tusen livres i ränta, det vill säga, som nätt och jämnt ha så mycket att de kunna leva i de kretsar, de besöka, veta mycket väl, då de äro älskare åt en sådan kvinna som Marguerite, att hon icke ens skulle kunna betala sin våning och sin betjäning med vad de ge henne. De säga icke åt henne, att de veta det, de låtsa bara ingenting se, och när de fått nog, gå de sin väg. Om de äro nog fåfänga att själva vilja bestrida alltsammans, ruinera de sig som enfaldiga nöt och fara till Afrika för att låta döda sig efter att ha lämnat en skuld på hundratusen francs efter sig i Paris. Tror ni kanske, att föremålet är dem tacksam härför? Visst icke. Tvärt om, hon säger, att hon uppoffrat sin ställning för deras skull, och att hon förlorat pengar på att vara tillsammans med dem. Ni finner visst dessa detaljer förnedrande, vad? De äro sanna i alla fall. Ni är en präktig gosse, som jag håller hjärtligt av, och jag, som i tjugu år levat ibland den sortens damer, jag vet, hurudana de äro och vad de gå för, och jag skulle icke vilja se er taga på allvar den nyck, som en vacker flicka har för er.
— Dessutom, låt oss antaga, fortsatte Prudence, att Marguerite älskar er nog högt för att avstå från greven och också från hertigen, ifall denne skulle komma underfund med ert förhållande och säga åt henne att välja mellan er och honom, så blir den uppoffring, hon gör för er skull, ofantlig, det kan icke bestridas. Vilket offer, som är lika
