Under trycket av dessa feberaktiga föresatser, som man alltid tror sig ha styrka att hålla, sade jag mig själv, att jag ofördröjligen måste bryta denna kärleksförbindelse, och jag avvaktade med otålighet dagen, för att gå och lösa biljett och återvända hem till min far och syster, till denna dubbla kärlek, som jag var säker på och som icke skulle svika mig.
Emellertid ville jag icke resa utan att låta Marguerite veta, varför jag for. Endast den, som alls icke längre älskar sin älskarinna, lämnar henne utan att skriva.
Jag skrev och skrev om i tankarna minst tjugu brev.
Jag hade haft att göra med en slinka lik alla andra, jag hade idealiserat henne alldeles för mycket, och hon hade behandlat mig som en skolpojke, i det hon, för att bedraga mig, begagnat sig av ett rent av förolämpande simpelt konstgrepp, det var klart. Min fåfänga tog då överhanden. Jag måste lämna denna kvinna utan att ge henne tillfredsställelsen av att veta, hur jag led av denna brytning, och så skrev jag då med min vackraste stil och med tårar av raseri och smärta i ögonen följande:
”Min bästa Marguerite!
Jag hoppas, att ert illamående i går varit av mera lindrig beskaffenhet. Klockan elva i går afton var jag och frågade efter er, och man svarade, att ni icke kommit hem än. Herr de G… hade mera tur än jag, ty han kom några ögonblick senare, och klockan fyra på morgonen var han ännu kvar hos er.
Förlåt mig de tråkiga stunder, jag förskaffat er, och var övertygad, att jag aldrig skall glömma de lyckliga ögonblick, som jag har er att tacka för.
Jag skulle ha kommit och efterhört ert befinnande i dag, men jag ämnar resa hem till min far.
Farväl, bästa Marguerite; jag är varken nog rik för att älska er, som jag skulle vilja, eller nog
