Under tiden begav jag mig till Champs-Élysées. Jag stannade där fyra timmar. Hon visade sig icke. På aftonen gick jag på alla de teatrar, hon brukade besöka. Hon fanns icke på någon av dem.
Klockan elva var jag på rue d'Antin.
Det var icke ljust i Marguerites fönster. Jag ringde i alla fall.
Portvakten frågade, vart jag skulle.
— Till fröken Gautier, svarade jag.
— Hon är icke hemkommen.
— Jag går upp och väntar så länge.
— Det finns ingen hemma där.
Visserligen kunde jag trotsa detta portförbud, eftersom jag hade nyckeln, men jag var rädd att ställa till en löjlig skandal och avlägsnade mig.
Jag gick dock icke hem till mig; jag kunde icke lämna gatan och förlorade icke Marguerites hus ur sikte. Det föreföll mig, som om det ännu återstod mig något att upptäcka, eller som om jag åtminstone skulle få bekräftelse på mina misstankar.
Fram emot midnatt stannade en kupé, som jag mycket väl kände igen, utanför numro nio.
Greve de G… steg ur och gick in i huset efter att ha skickat bort vagnen.
Ett ögonblick hoppades jag, att man skulle säga åt honom, liksom åt mig, att Marguerite icke var hemma, och jag skulle få se honom gå igen. Men klockan fyra på morgonen stod jag ännu där och väntade.
Jag har lidit mycket nu i tre veckors tid, men det är ingenting, tror jag, mot vad jag led den natten.
14.
Då jag kom hem till mig, började jag gråta som ett barn. Det ges ingen man, som icke blivit bedragen åtminstone en gång, och som icke vet, vad man lider.
