lopp för att njuta av de tårar, som jag tvang henne att fälla.
Slutligen undrade jag, vad hon skulle svara, redan färdig att tro på den ursäkt, hon skulle ge.
Joseph kom tillbaka.
— Nå? frågade jag.
— Jo, fröken låg ännu och sov, svarade han, men så fort hon ringer, skall man lämna henne brevet och komma hit med svar om det är något.
Hon sov!
Tjugu gånger höll jag på att skicka och taga igen brevet, men så tänkte jag alltid:
Man har kanske redan lämnat fram det, och då skulle det se ut, som om jag ångrade mig.
Ju närmare det led mot tiden, då jag skulle kunna vänta svar, desto mera ångrade jag, att jag skrivit.
Klockan slog tio, elva, tolv.
Vid tolvtiden var jag nära att gå till det utsatta mötet, som om ingenting hänt. Med ett ord, jag visste icke, vad jag skulle taga mig till för att komma ur den järnring, som klämde mig.
Då trodde jag, med den för dem som vänta egendomliga vidskepelsen, att om jag gick ut litet, skulle jag vid min återkomst finna ett svar. De otåligt väntade svaren komma alltid, när man icke är hemma.
Jag gick ut under förevändning att gå och äta frukost.
I stället för att frukostera på café Foy, i hörnet av bulevarden, som jag brukade, föredrog jag att gå till Palais-Royal och taga vägen över rue d'Antin. För var gång jag på långt håll varseblev en kvinnlig gestalt, trodde jag, att det var Nanine, som kom med svar åt mig. Men på hela rue d'Antin mötte jag icke ens en brevbärare. Jag kom fram till Palais-Royal och gick in till Véry. Kyparen hade mig att äta eller snarare serverade mig vad han ville, ty jag åt ingenting.
