Mot min vilja riktades mina blickar oupphörligt på klockan. Jag gick hem, övertygad att jag skulle finna ett brev från Marguerite.
Portvakten hade icke fått något. Jag hoppades ännu på min betjänt. Denne hade icke sett en skymt av någon, sedan jag gick.
Om Marguerite ämnat svara mig, skulle hon ha svarat för länge sedan.
Då började jag ångra ordalagen i mitt brev; jag skulle ha tegat alldeles, så hade hon nog i sin oro företagit någon åtgärd. När hon icke såg mig komma till det utsatta mötet, skulle hon frågat mig om anledningarna till mitt uteblivande, och då först skulle jag meddelat henne dem. På detta sätt skulle hon tvingas att rentvå sig, och det var just, vad jag ville. Jag kände redan, att vilka ursäkter hon än anfört, skulle jag ha trott dem, och att jag föredrog allt framför att icke mera få se henne.
Jag började nästan tro, att hon själv skulle komma till mig, men timmarna förflöto, och hon visade sig icke.
Tydligen var Marguerite icke som alla andra kvinnor, ty de äro mycket få, som icke svara något, då de få ett brev, liknande det jag skrivit.
Klockan fem rusade jag till Champs-Élysées.
Om jag möter henne, tänkte jag, skall jag taga på mig en likgiltig min, så att hon blir övertygad om, att jag icke vidare tänker på henne.
Vid kröken på rue Royale såg jag henne fara förbi i sin vagn; det kom så häftigt och oförberett, att jag bleknade. Jag vet icke, om hon märkte min sinnesrörelse; för min del var jag så förvirrad, att jag icke såg annat än hennes vagn.
Jag fortsatte icke min promenad till Champs-Élysées, utan studerade teateraffischerna, ty jag hade ännu en utsikt att få se henne.
