En sak, som förtjänar anmärkas, och som helt och hållet länder till hennes beröm, är att denna unga kvinna, som under sin ungdomstid strött ut guld och silver med fulla händer, ty hon var lika nyckfull som välgörande och satte föga pris på dessa pengar, som kostade henne så dyrt, att hon aldrig varit hjältinnan i någon av dessa historier av ruin och skandal, av spel, skulder och dueller, som så många andra kvinnor i hennes ställe skulle utsått på sin väg. Tvärt om, kring henne talades det endast om hennes skönhet, hennes triumfer, hennes smak för vackra kläder, de moder, hon uppfann och bragte i bruk. Man har aldrig i samband med henne talat om förskingrade förmögenheter, bysättningar för skuld eller bedrägerier, allt detta, som är dessa skumma kärleksförbindelsers sedvanliga ackompanjemang. Det fanns onekligen hos denna, av döden så tidigt bortryckta varelse en viss hållning, en viss oemotståndlig anständighet. Hon har levat på en särskild plats, till och med i den särskilda värld där hon vistades, och i en lugnare och klarare region, ehuru, på det hela taget, hon tyvärr vistades i de regioner, där man går förlorad.
Jag återsåg henne för tredje gången vid invigningen av Nordbanan på en av de fester, Brüssel gav för Frankrike, som nu blivit dess granne och kamrat. I den väldiga banhallen, mötesplatsen för alla de norra järnvägarna, hade Belgien samlat alla sina skatter — växterna från sina drivhus, blommorna från sina trädgårdar, diamanterna från sina kronor. En otrolig massa uniformer, kraschaner, juveler och tyllklänningar trängdes i denna festlokal, vars make man aldrig skall skåda. Den franska pärskammaren och den tyska adeln, det spanska Belgien och Flandern och Holland, prytt med sina gamla smycken från Ludvig XIV:s tid, stora industriella förmögenheter och eleganta parisiskor, liknande fjärilar i en bikupa, hade skyndat till denna
