industriens, samfärdselns, det kuvade järnets och den hörsamma eldens fest. Ett sällsamt virrvarr, där alla naturens krafter och behag voro representerade, från eken till blomman och från stenkolet till ametisten. Mitt i detta vimmel av folk, konungar, prinsar, konstnärer, smeder och Europas ryktbara koketter såg man eller snarare såg jag ensam den tjusande uppenbarelsen inträda, ännu blekare och vitare än vanligt, redan angripen av det osynliga onda, som skulle lägga henne i graven.
Hon hade kommit in på denna bal trots sitt rykte och tack vare sin bländande skönhet. Hon ådrog sig allas blickar, hon följdes av allas hyllning. Ett smickrande sorl hälsade henne på hennes väg, och till och med de, som kände henne, bugade sig för henne; men alltjämt lika lugn och lika förskansad i sin vanliga föraktfullhet, mottog hon denna hyllning, som om den med rätta tillkommit henne. Hon förvånade sig icke — tvärt om! — över att trampa de mattor, som drottningen själv hade trampat. Mer än en prins stannade för att betrakta henne, och hans blickar sade henne, vad kvinnorna så väl förstå: — Jag finner er skön, och jag avlägsnar mig med saknad! Hon fördes denna afton vid armen av en annan främling, en nykommen, blond som en tysk, stel som en engelsman, klädd med yttersta omsorg, rak och högtidlig, och som i detta ögonblick trodde sig — det såg man på hans gång — göra en av dessa otroligt dristiga handlingar, som man sedan förebrår sig ända till sin sista stund.
Hans hållning var verkligen obehaglig för den ömtåliga varelse, han förde vid armen; hon kände det med det sjätte sinne hon ägde, och hon fördubblade sin högdragenhet, ty hennes underbara instinkt sade henne att, ju mer häpen denne man var över sin egen djärvhet, desto oförsyntare måste hon vara och föraktfullt trampa under foten sin upp-
