själv, om människans begär har några gränser, då det, fastän tillfredsställt så omedelbart som mitt, ändå kan sträva efter ett annat.
— Det är sant, återtog hon; vi slumpens kastbollar ha fantastiska önskningar och obegripliga älskogsnycker. Vi hänge oss än av det ena skälet, än av det andra. Det finns män, som skulle kunna ruinera sig utan att erhålla något av oss, det finns andra, som vinna oss med en bukett. Vårt hjärta har sina kapriser; det är dess enda förströelse och enda ursäkt. Jag hade hängett mig åt dig fortare än åt någon annan, det svär jag dig; varför? Därför att då du såg mig spotta blod, fattade du min hand, därför att du grät, därför att du är den enda mänskliga varelse, som värdigats beklaga mig. Jag skall berätta dig en dårskap, men jag hade förr i tiden en liten hund, som betraktade mig med en helt bedrövad min, när jag hostade; det är den enda varelse, som jag har älskat.
När han dog, grät jag mer än vid min mors död. Det förstås, hon hade slagit mig under tolv år av sitt liv. Nåväl, jag har älskat dig med detsamma lika mycket som min hund. Om männen visste, vad man kan vinna med en tår, skulle de vara mera älskade och vi mindre kostsamma.
Ditt brev jävade dig, det uppenbarade att du icke ägde alla hjärtats känslor, det skadade dig mera i den kärlek, jag hyste för dig, än allt vad du kunnat göra mig. Det var svartsjuka visserligen, men en ironisk och försmädlig svartsjuka. Jag var redan nedstämd, när jag fick brevet, jag räknade på att träfta dig klockan tolv, att frukostera med dig, att slutligen med din åsyn förjaga en oavlåtlig tanke, som plågade mig, och som jag, innan jag lärde känna dig, funnit mig i utan ansträngning.
Dessutom, fortfor Marguerite, var du den ende, inför vilken jag genast tyckte mig förstå, att jag kunde tänka och tala fritt. Alla de, med vilka så-
