lidelse och genomleva dem så fort, att jag icke ens märkte det.
Jag började med att låna fem eller sex tusen francs på mitt lilla kapital och gav mig till att spela, ty sedan spelhusen blivit upphävda spelar man överallt. Förr, när man gick in på Frascati, hade man en utsikt att vinna en förmögenhet där — man spelade emot pengar, och om man förlorade, tröstade man sig med att säga, att man hade kunnat vinna; medan däremot nu, om man undantar i klubbarna, där det ännu råder en viss stränghet i fråga om betalningen, man är nästan säker på, att om man vinner en ansenlig summa, icke få se en skymt av den. Orsaken är lätt begriplig.
De som spela äro idel unga män med stora behov och i saknad av den förmögenhet, som erfordras för att upprätthålla det liv de föra; därför spela de, och därav följer helt naturligt, att om de vinna, få de som förlora tjäna till att betala dessa herrars hästar och älskarinnor, vilket är mycket obehagligt. Skulder göras, bekantskaper, som ingåtts vid den gröna duken, sluta med trätor, i vilka hedern och livet alltid bli en smula sargade; och när man är hederlig karl, finner man sig ha blivit ruinerad av ytterst hederliga unga herrar, som icke hade något annat fel än att icke ha två hundra tusen livres i räntor.
Jag behöver icke tala om dem, som stjäla under spelet, och vilkas nödtvungna avresa och allt för sena domfällande man en dag får höra.
Jag störtade mig då in i detta jäktande, brusande liv, som fordom skrämde mig när jag tänkte därpå och som nu blivit den oundvikliga fyllnadssatsen i min kärlek till Marguerite. Vad vill du, jag skulle göra?
Om jag tillbragt de nätter, jag icke var på rue d'Antin, ensam hemma hos mig, skulle jag icke kunnat sova. Svartsjukan skulle hållit mig vaken
