Sida:Kameliadamen 1921.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

och bränt mina tankar och mitt blod medan åter spelet för ett ögonblick avvände den feber, som skulle inkräktat mitt hjärta, och riktade den på en lidelse, vars spänning mot min vilja höll mig fången, ända tills timmen slog, då jag fick bege mig till min älskarinna. Då — och här röjde sig våldsamheten av min kärlek — lämnade jag obevekligt spelbordet, vare sig jag vann eller förlorade, i det jag beklagade dem, jag lämnade kvar, och som icke i likhet med mig skulle finna lyckan vid att gå därifrån.

För de flesta var spelet ett nödtvång; för mig var det ett läkemedel.

Botad från Marguerite, var jag även botad från spelpassionen.

Också bevarade jag en ganska stor kallblodighet i allt detta; jag förlorade icke mer än jag kunde betala, och jag vann icke mer än jag kunnat förlora.

För övrigt gynnade mig lyckan. Jag gjorde inga skulder, och jag gav ut tredubbelt så mycket pengar, som då jag icke spelade. Det var icke lätt att motstå ett levdnadssätt, som tillät mig att utan svårighet tillfredsställa Marguerites tusenfaldiga nycker. Vad henne beträffar, älskade hon mig alltjämt lika mycket och till och med mera.

Som jag redan sagt dig, började jag med att endast bli mottagen mellan midnatt och klockan sex på morgonen, sedan fick jag då och då komma upp i hennes loge, när hon var på teatern, och sedan åt hon stundom middag i sällskap med mig. En morgon avlägsnade jag mig först klockan åtta, och det kom en dag, då jag icke gick förrän vid middagstiden.

Under väntan på den moraliska förvandlingen, hade en fysisk förvandling försiggått hos Marguerite. Jag hade tagit mig för att söka göra henne frisk, och den stackars flickan, som gissade min avsikt,