tills ni blir ruinerad, så mycket mer som greve de N… är ett nöt och ingenting hindrar er att vara Marguerites älskare. Hon lär väl gråta en smula i början, men hon skall sluta med att vänja sig och en dag tacka er, för vad ni gjort. Låtsa att Marguerite är gift, och att ni lurar mannen, det är alltihop. — Jag har redan förr en gång sagt er allt detta, men då var det endast ett råd, och nu är det nästan ett nödtvång.
Prudence hade grymt rätt.
— Saken är den, fortsatte hon, i det hon lade in papperen, som hon visat mig, att kvinnor av den klassen alltid förutsätta, att man skall älska dem, men aldrig att de själva skola älska — annars skulle de lägga av pengar och vid trettio år kunna betala sig lyxen av att ha en älskare gratis. Om jag bara hade vetat, vad jag nu vet! Kort och gott, säg ingenting åt Marguerite, utan tag henne med er tillbaka till Paris. Ni har levat fyra, fem månader ensam med henne, det måtte väl vara nog; slut till ögonen och låtsa inte se något, det är allt, vad man begär av er. Efter fjorton dar skall hon taga greve de N… till nåder, hon kan göra besparingar i vinter, och så börja ni om igen nästa sommar. Det är så, man går till väga, min gosse!
Och Prudence tycktes förtjust över sitt råd, som jag med harm förkastade.
Icke blott att min kärlek och min värdighet förbjödo mig att handla så, utan jag var också övertygad om, att till den punkt hon kommit skulle Marguerite hellre dö än gå in på denna delning.
— Nog med skämt, sade jag till Prudence. Hur mycket behöver Marguerite ovillkorligen?
— Jag har ju redan sagt er det, en trettio tusen francs.
— Och när behöver hon denna summa?
— Inom två månader.
— Hon skall få den.
