Sida:Kameliadamen 1921.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

en kvinna, som vet sig kunna säga: Jag hade rätt! — ni tror, ni, att det är tillräckligt att älska varandra och föra ett idylliskt herdeliv ute på landet? Nej, min vän, nej. Vid sidan av det ideella finns det materiella livet, och de renaste beslut fastkedjas vid jorden av löjligt eländiga trådar, men som äro av järn, och som man icke lätt sliter sönder. Om Marguerite inte redan bedragit er tjugu gånger, så är det därför, att hon är en undantagsnatur. Det är åtminstone inte av brist på goda råd från min sida, ty det gjorde mig ont att se den stackars flickan utblotta sig. Men hon ville inte! Hon förklarade, att hon älskade er och inte ville bedraga er för något pris i världen. Allt det där är mycket vackert, mycket poetiskt, men det är inte med slikt mynt man betalar sina fordringsägare, och nu kan hon inte draga sig ur spelet med mindre än trettio tusen francs, som jag redan sagt er.

— Det är bra, jag skall skaffa den summan.

— Tänker ni låna den?

— Ja visst.

— Det skulle just vara att bära sig vackert åt; ni skulle stöta er med er far, fördärva edra tillgångar, och man hittar inte så där trettio tusen francs från den ena dagen till den andra. Tro mig, min käre Armand, jag känner kvinnorna bättre än ni; begå inte den där dårskapen, som ni skulle ångra en dag. Var förnuftig. Jag säger ju inte, att ni skall lämna Marguerite, men lev med henne, så som ni levde i början av sommaren. Låt henne finna på utvägar att komma ur klämman. Hertigen skall småningom återvända till henne. Greve de N… sade mig senast i går, att om hon tar honom, skall han betala alla hennes skulder och ge henne fyra eller fem tusen francs i månaden. Han har två hundra tusen livres i ränta. Det skulle vara en ställning för henne, medan ni åter alltid måste lämna henne en gång förr eller senare; vänta inte med det,