skulle gjort henne så gott, skrämde hon de oförskräcktaste spelarna med de guldmassor, som hopade sig framför henne, och som hon förlorade i ett enda tag, likgiltig för vinsten, likgiltig för förlusten. Hon hade tagit spelet som ett tillbehör till sitt yrke, som ett sätt att döda ledsnaden, som dödade henne. Sådan hon var, hade hon dock den lyckliga turen i sitt livs grymma spel att äga vänner — en sällsynt skatt! Det är just ett av dessa sorgliga förbindelsers kännemärken att icke lämna annat än stoft och aska, tomhet och glömska efter den glödande kärleken! — Hur många gånger har icke älskaren gått förbi sin älskarinna utan att känna igen henne, och hur många gånger har icke den olyckliga förgäves anropat hans hjälp!… Hur många gånger har icke samma hand, som endast tycktes skapad för blommor, fåfängt sträckts ut efter allmosans hårda bröd!
Det blev icke så med vår hjältinna, hon föll, utan att beklaga sig, och då hon låg där, fann hon hjälp, stöd och beskydd bland de lidelsefulla beundrarna från hennes sköna dagar. Dessa män, som varit rivaler och kanske fiender, enades om att vaka vid den sjukas huvudgärd och sålunda gottgöra den vilda yrans nätter, ty då döden nalkas och töcknet skingras, lära sig det sängliggande offret och hennes medbrottsling äntligen förstå sanningen av det allvarliga ordet: Væ ridentibus! Ve dem som skratta! Ve! Det vill säga, ve de världsliga fröjderna, ve de irrande kärleksförbindelserna, ve de ostadiga lidelserna, ve den ungdom, som förvillar sig på dåliga vägar, ty vid vissa krökningar av vägen måste man nödtvunget vända om och falla i de avgrunder, som hota en vid tjugu år.
Så dog hon, milt vaggad och tröstad av tusen rörande ord, av tusen broderliga omsorger; hon hade icke längre några älskare… aldrig hade hon haft så många vänner, och dock sörjde hon icke över
