pålägga sig alla möjliga uppoffringar hellre än att be sin älskare om pengar och ge en fal stämpel åt sin kärlek. Du älskar mig, det är jag säker på, men du vet inte, hur skör den är, tråden som i hjärtat fäster den kärlek, man har för sådana som mig. Vem vet? En dag av penningförlägenhet eller ledsnad skulle du kanske inbilla dig se en skickligt planlagd beräkning i vårt förhållande! Prudence är en pratmakerska. Vad behövde jag de där hästarna! Jag har gjort en inbesparing genom att sälja dem; jag kan mycket väl vara dem förutan och ger inte längre ut något för deras underhåll. Bara du älskar mig, det är allt vad jag begär, och du älskar mig nog lika mycket även utan hästar, schalar och diamanter.
Allt detta sades i en så naturlig ton, att jag fick tårar i ögonen, då jag hörde det.
— Men, min söta Marguerite, svarade jag, i det jag ömt tryckte min älskarinnas händer, du visste ju, att en dag skulle jag få reda på denna uppoffring, och att jag ifrån det ögonblicket icke skulle tillåta den.
— Varför inte?
— Därför, mitt kära barn, att jag inte vill, att den tillgivenhet, du hyser för mig, skall beröva dig ens ett smycke. Jag vill inte, jag heller, att du i ett ögonblick av penningförlägenhet eller ledsnad skall kunna tänka, att om du levde tillsammans med en annan man, skulle dylika ögonblick aldrig inträffa, och att du ångrar, om också blott för en minut, att du blivit min. Om några dagar skall du få tillbaka dina hästar, dina diamanter och kaschmirschalar. De äro dig lika nödvändiga som luften för livet, och det är kanske löjligt, men jag tycker bättre om dig grann än enkel.
— Då älskar du mig inte längre.
— Toka!
— Om du älskade mig, skulle du låta mig älska
