dig på mitt sätt; men du ser fortfarande i mig endast en kurtisan, för vilken denna lyx är oundgänglig, och som du alltjämt tror dig tvungen att betala. Du blygs för att mottaga bevis på min kärlek. Ofrivilligt tänker du på att lämna mig en dag, och du är angelägen att skydda din finkänslighet mot varje misstanke. Du har rätt, min vän, men jag hade hoppats bättre.
Och Marguerite gjorde en rörelse för att stiga upp; jag höll henne kvar, sägande:
— Jag vill att du skall vara lycklig och inte ha något att förebrå mig, det är allt.
— Och vi skola skiljas åt!
— Varför det, Marguerite? Vem kan skilja oss? utbrast jag.
— Du, som inte vill tillåta mig inse din ställning, och som är fåfäng nog att kvarhålla mig i min; du, som genom att åt mig bevara den lyx, vari jag levat, vill bibehålla det moraliska avstånd, som skiljer oss åt; du slutligen, som inte tror min tillgivenhet nog oegennyttig för att med mig dela den förmögenhet, du har, med vilken vi skulle kunna leva lyckliga tillsammans, utan som föredrar att ruinera dig, slav som du är under en löjlig fördom. Tror du då, att jag jämför en vagn och några smycken med din kärlek? Tror du, att lyckan för mig består i de ytliga grannlåter, med vilka man nöjer sig, när man icke älskar något, men som bli bra futtiga, när man älskar? Du vill betala mina skulder, du vill inteckna din förmögenhet och med ett ord underhålla mig! Hur lång tid skulle allt detta räcka? Två eller tre månader, och då skulle det vara för sent att taga till det liv, som jag föreslår dig, ty då skulle du nödgas taga emot allt av mig, och det är, vad en hederlig man inte kan göra. Nu däremot har du åtta eller tio tusen francs i ränta, på vilka vi kunna leva. Jag skall sälja överflödet av vad jag äger, och endast
