— Ja, min far, jag tillstår det.
— Du älskar henne alltså mycket?
— Det ser ni väl, min far, eftersom hon kommit mig att försumma en helig plikt, för vilket jag nu ber er ödmjukt om förlåtelse.
Min far hade troligen icke väntat sig så kategoriska svar, ty han tycktes fundera ett ögonblick, varpå han sade:
— Du har förmodligen insett, att du inte alltid kan leva på det sättet?
— Jag har fruktat det, min far, men jag har inte kunnat inse det.
— Men ni har bort förstå, fortsatte min far i en smula strävare ton, att jag inte skulle tillåta det.
— Jag har sagt mig själv, att så länge jag icke gjorde något, som stred mot den aktning, jag är skyldig ert namn och vår familjs hävdvunna redbarhet, skulle jag kunna leva, som jag gör, vilket en smula lugnat de farhågor jag hyste.
Lidelserna stålsätta en mot alla ömmare känslor. Jag var beredd att kämpa mot alla, även mot min far, för att bevara Marguerite.
— Gott, men nu är ögonblicket inne att förändra levnadssätt.
— Varför det, min far?
— Därför att ni står i begrepp att göra saker, som kränka den aktning, ni tror er hysa för er familj.
— Jag förstår inte riktigt…
— Jag skall förklara mig. Att ni har en älskarinna, det är gott och väl; att ni betalar henne så som en hederlig karl bör betala en kurtisans kärlek, det är alldeles i sin ordning; men att ni glömmer de heligaste ting för hennes skull, att ni låter ryktet om ert skandalösa liv tränga ända ner till min landsortsvrå och kasta skuggan av en fläck på det hederliga namn, jag givit er, det är detta, som icke kan, icke får äga rum.
